Skuggornas herre
Återigen valde Stefan Löfven att gömma sig i skuggorna. Till och med inbitna S-väljare börjar nu fundera över om han någonsin tänker komma fram i solljuset.
Haymarketmassakern betraktas som den egentliga roten till att första maj fastställdes som arbetarrörelsens internationella kampdag. I Sverige har statusen som ”röd” dag ifrågasatts, men än så länge har ingen vågat, eller velat, fatta beslutet att förvandla dagen till en bland den stora majoritet som är svarta i almanackan.
Dessvärre har första maj efter hand förvandlats till något av ett politiskt spektakel där huvudsaken inte längre är att kämpa för rätten till arbete, bättre arbetsförhållanden eller högre löner. I stället är det mer eller mindre professionella politiker, vars välspäckade valfläsk och floskler strömmar ur allt mer sofistikerade ljudanläggningar.
När tajmingen är den rätta kan det till och med vara läge för en liten pudel som när Stefan Löfven i Malmö mycket lägligt hyllade pluralism och förkastade rasism kort efter det att partiet stått med rumpan bar i interna och externa diskussioner om huruvida extrema muslimska värderingar står i överensstämmelse med den socialdemokratiska kulturen.
Men i övrigt innehöll inte talet några kioskvältare. För den som lyssnade på ordens faktiska innebörd handlade det om ett riktigt sömnpiller. Den som hoppats på klarlägganden och tydliga besked fick vända hem med yvig kritik mot den sittande regeringen och löften utan substans.
Det som i och för sig fick ett och annat ögonbryn att närma sig hårfästet var löftet att ungdomsarbetslösheten ska utraderas. Alla arbetslösa unga under 25 ska erbjudas jobb inom 90 dagar. Klokt nog talar han inte om hur den gordiska knuten ska lösas, men avfärdar i varje fall ett alexanderhugg som rätt medicin.
Tack vare en färsk utgåva av tidskriften Time har Stefan Löfven också upptäckt att tillverkningsjobb blivit allt mer högteknologiska och att utbildningen måste anpassas till detta. Om han med detta vill säga att svensk industri ligger långt efter sina utländska konkurrenter kan vi låta vara osagt, men frågan är hur han kunnat undvika att se den utvecklingen under sex år som förbundsordförande för IF Metall.
Stefan Löfven vill gärna se en nationell företagarförmedling för att säkra generationsskiften i de runt en halv miljon småföretag som finns i Sverige. Visst vore det önskvärt att fungerande verksamheter kan leva vidare, men om det inte fungerar i dagens samhälle med väl utvecklade kommunikationsmöjligheter och mängder med föreningar och organisationer som arbetar för företagarnas bästa är det tveksamt om ytterligare en instans gör saken bättre.
Löfven lyfter också fram sin feministiska sida och betonar de orättvisor som drabbar kvinnor i form av bland annat lägre lön och påtvingad deltid. Situationen är rent ut sagt bedrövlig, men har skapats av generationer av (manliga) fackföreningspampar som haft lättare att säkra högre löner till sina manliga kamrater än till mer kvinnodominerade yrken. Problemet kvarstår än i dag? Skulle Byggnads göra en uppoffring för att Kommunal ska få det bättre. Det finns inte på kartan. Deltider kan vara ett otyg, men också en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, att förstärka personalstyrkan vid toppbelastningar eller att skapa mer kvalitetstid med någon eller något man tycker om.
Stefan Löfven kunde ha ägnat första maj till att ge konkreta förslag om hur man ökar sysselsättningen, förbättrar infrastrukturen, lyfter bostadsbyggandet eller till och med till att ge sin syn på hur en kommande S-ledd regering skulle kunna se ut. Men återigen valde Stefan Löfven att gömma sig i skuggorna. Till och med inbitna S-väljare börjar nu fundera över om han någonsin tänker komma fram i solljuset.