47

Bilder

Jätterivaren tuggar lydigt i sig Råsunda. Foto: Ulrika Andersson.

Solna. Råsunda stadion ser allt mer luggsliten ut. Den norra läktaren är halvt utriven i sina övre delar och armeringsjärnen står som spretiga tofsar i den brutna betongen. Övriga läktare ser också rätt bedagade ut, naggade i kanten med utrivna stolsrader och en tämligen tandlös charm.

På markplan breder bråten ut sig, containrar och maskiner belamrar ytan och även om tussar av gammalt dammigt gräs sticker upp på sina ställen är det inte mycket som påminner om en nationalarena med VM-anor längre.

Rivningen har pågått i en knapp månad, projektet blev sex veckor försenat eftersom rivningslovet drog ut på tiden.

– Men det kommer vi att ta igen, säger Kjell Sten, vd på Rivners.

Han har 20 man på plats denna soliga marsdag. Störst på plan är dock företagets nytillskott – en Komatsu 800 med höjdrivaraggregat som når 39,5 meter. Förutom jätterivaren består maskinparken av en handfull kompaktlastare, en Komatsu 450 (även den med höjdrivningsaggregat), en Komatsu 340, en Komatsu 290, en Komatsu 75 samt en Liebherr 924.

– I dagsläget tar de mindre maskinerna hand om det material som den stora drar ner, säger Kjell Sten.

Det dundrar rejält i backen emellanåt, rivningsmaskinerna kör sitt race utan pardon. Byggnaderna ska ju ge vika, det ska dock helst inte marken göra. Underlaget har dock visat sig vara en ovanligt svag länk i kedjan.

– Det är fruktansvärt dålig mark – bara lera, säger Kjell Sten.

När Leveranstidningen Entreprenad hälsar på i mitten av mars är det fortfarande vinter, med kalla nätter och minusgrader även dagtid.

– Vi visste att marken var dålig, men att var så här dålig var en överraskning, det är svårt redan nu när det är en meter tjäle, när den far är det bara stockmattor som gäller, konstaterar Kjell Sten.

Våren är inte välkommen alltså?

– Vi får nog ta den smällen för fortsätter det vara kallt blir det andra problem, då kan de till exempel inte stänga av fjärrvärmen så att de kan flytta den, är det för kallt kan vi inte heller vattna när det dammar, ler Mathias Lindkvist, platschef på rivningen.

Rivningen har flutit på utan större problem. Fjärrvärmeomläggningen har dock lagt en del hinder i vägen.

– De får inte bort rören och de måste kopplas bort om vi ska kunna arbeta överallt, säger Mathias Lindkvist.

– Vi har fått styra om rivningen lite och har inte kunnat utnyttja alla maskiner fullt ut på grund av fjärrvärmen, säger Kjell Sten.

Jätterivaren griper och drar, sliter och bänder. De mindre maskinerna gnor också på och är flinka med att forsla undan bråten. Snart är den gamla nationalarenan ett minne blott men till och med på dödsbädden sjuder intresset för Råsunda.

– Vi har fått demontera en av skyltarna och packa ner den, den ska skickas till en ny jättearena som ska byggas i Brasilien, säger Mathias Lindkvist.

Skylten lyder ”Välkommen till Råsunda, Sveriges nationalarena för fotboll”, kanske inte det självklara valet för en sydamerikansk fotbollsarena. Men Råsunda ligger brasilianarna varmt om hjärtat sedan nationen tog sitt första VM-guld här 1958.

– De har också tagit ner betongbitar, snurrkors och en originalbänk från omklädningsrummet som Pelé suttit på, berättar Mathias Lindkvist.

Råsunda försvinner lite i taget och den största boven i det dramat är förstås jätterivaren. Den tillverkades på en fabrik i England och anlände, i delar och med ett gäng engelsmän i hasorna, till Sverige i mitten av februari.

– Engelsmännen satte ihop den, provkörde och körde lite utbildning, säger Kjell Sten.

Maskinen är 105 ton tung och når nästan 40 meter. Den kan bära tre ton tunga redskap och för Råsundajobbet har den fått betongsax och gripskopa.

– Den kan också använda hammare, men bara i nödfall, säger Kjell Sten.

Maskinen levererades med grävaggregat som omedelbart byttes ut mot ett höjdrivaraggregat.

– Det gick ovanligt lätt att byta aggregatet, det var enklare än på 450-maskinen, konstaterar Mathias Lindkvist.

Med friskt humör och en sprillans ny maskin gav sig rivarna i kast med den norra läktaren och bråten flög precis som lika vilt som den skulle i tre-fyra dagar.

– Sen stannade maskinen, konstaterar Kjell Sten.

Inte ett besked man vill ha när rivningen redan är sex veckor försenad, men det var bara att gilla läget.

– Jag har varit med förr, sånt här händer, säger han stoiskt.

Maskinstoppet engagerade många, först på bollen var återförsäljaren Hesselbergs egna mekaniker som dock fick se sig besegrade.

– De har aldrig haft en sån här maskin förut, det är den första i Skandinavien.

Larmet gick då till tillverkaren och det dröjde inte länge innan engelsmän åter kom flygande och resolut stövlade in på Råsunda. Sedan gick det undan.

– De flög in på fredag, jobbade på lördag, hittade felet på två timmar och åtgärdade det på en. På måndagen kunde vi använda maskinen igen.

Felet visade sig vara tämligen fjuttigt.

– Det hade hamnat färg i några av ventilerna...

– Men jag har varit med så pass länge att jag vet att det är så det fungerar, både med nya maskiner och nya bilar – det är alltid en inkörningsperiod, ler Kjell Sten.

Jätterivaren kunde fortsätta sitt värv efter det lilla missödet och började med att från arenans utsida ta sig an de utstickande delarna. Sedan larvade den in på plan igen och har sedan dess ägnat sig åt att förstöra den norra läktarens övre delar.

– Här har den att göra i två veckor till, sedan går den över till den östra läktaren i tre veckor, säger Kjell Sten.

Vad som händer sedan är oklart, lyckas fjärrvärmeomläggningen kan Rivners fortsätta att riva på höjden, i annat fall får de degradera jätterivaren genom att byta ut höjdrivningsaggregatet mot grävaggregatet och låta den arbeta på lägre höjder tills vidare.

– Det går det med, säger Kjell Sten.

Han är nöjd med sin jättemaskin och behövde inte särskilt mycket betänketid när det var dags att slå till.

– Jag är kanske lite av en spelare, jag köpte maskinen bara några veckor innan den skulle användas.

Råsundagiget närmade sig med stormsteg men Kjell Sten hade is i magen. Han var på väg hem från ett jobbärende till Uppsala en januaridag när han fick ett infall och slank in på Hesselbergs kontor i Knivsta.

– Vi snackade lite löst, de förklarade att en maskin precis skulle rulla ut från fabriken i England. 45 minuter senare var affären klar.

– Jag visste ju vad jag ville ha!

Fotnot: Läs mer om Råsunda och planeringen inför rivningen här.

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.