Var finns framtidstron?
Bostadsbristen gör att arbetsgivare får svårt att rekrytera medan arbetslösa får svårt att flytta dit jobben finns. Och tillväxtspiralen sätter fart neråt.
Sammantaget i de två länen påbörjades under förra året 49 småhus – 49!!! Det visar i och för sig att en och annan privatperson uppenbarligen vågar satsa på en framtid, men var finns företagen? Var finns bostadsbyggarna?
Tyvärr tycks de inte vara så aktiva någon annanstans heller. SCB:s statistik visar att det under 2012 inte påbörjades mer än strax över 20 000 bostäder i Sverige. Det är mindre än hälften av vad som behövs för att hålla Sveriges bostadsbestånd ungefär oförändrat. Med förhållandevis låga räntor och ett på många håll gigantiskt behov av bostäder är det otillräckliga bostadsbyggandet egentligen helt obegripligt. Inte blir det mer begripligt av att byggande i sig bidrar till att skapa sysselsättning samtidigt som nya bostäder underlättar rörligheten på arbetsmarknaden och därmed gynnar nyinvesteringar.
I jämförelse med våra nordiska grannländer hamnar Sverige i strykklass. I bortåt 20 år har bostadsinvesteringarnas andel av BNP legat kring tre procent i Sverige medan motsvarande andel hos våra grannar legat kring fem procent.
Men det skiljer sig avsevärt mellan olika landsdelar. Europeisk statistik visar dock att Sverige i snart tio år varit det EU-land där urbaniseringen är mest utpräglad. Stockholm, Malmö och Umeå hör till de städer i EU som växer allra snabbast.
Om vi ser på Stockholm är en realistisk prognos att staden passerar miljonstrecket år 2024, vilket innebär en ökning med ungefär 120 000 invånare – eller cirka 10 000 per år. Enligt SCB:s statistik stannade bostadsproduktionen kring 6 000 enheter förra året. Det finns en liten förhoppning om en begränsad ökning i år, men inget som tyder på att bostadsproduktionen når ens i närheten av det som borde vara en rimlig lägstanivå.
Till det finns flera skäl. Byggnäringen lyfter själv fram att kommunernas tröga detaljplanearbete resulterat i att mer än hälften av de bostäder som planerats med byggstart 2012-14 försenats. Till det kommer bland annat parkeringsnormer och bullerkrav som ofta omöjliggör byggande till rimliga kostnader. Till det kommer alla övriga särkrav – exempelvis inom energiområdet – som kan skilja från kommun till kommun. Bristen på enhetlighet i det kommunala regelverket försvårar inte minst möjligheten till en mer storskalig och därmed mer rationell produktion.
Det går heller inte att komma ifrån att dagens regelverk ligger som en våt filt över produktionen av hyresrätter. Största boven i dramat är bruksvärdessystemet som i det närmaste omöjliggör nybyggande av hyresrätter med rimlig kvalitet till priser som styrs av det befintliga, äldre beståndet.
För en förvaltare av hyresrätter blir det inte lättare när det snarare är regel än undantag att det uppstår konflikter när fastighetsägaren tvingas till mer eller mindre omfattande ombyggnader eller renoveringar. Ibland blir protesterna från de boende i huset synnerligen omfattande på grund av de ökade boendeavgifter som krävs för att bekosta upprustningen.
För hyresgästen är det bara att flytta när fastigheten är tillräckligt nerkörd. Kvar står fastighetsägaren med ett kostsamt restaureringsbehov.
Då är det inte konstigt att de kommunala bostadsbolagen kastar in handduken och avyttrar hyresrätter som har små utsikter att ge någon avkastning på sikt.
Bostadsbristen gör att arbetsgivare får svårt att rekrytera medan arbetslösa får svårt att flytta dit jobben finns. Och tillväxtspiralen sätter fart neråt.