Sopig tipp blir skånsk topp
En miljon kubikmeter massor under tätskiktet, och en halv miljon ovanför. Per Rosdahls hjullastare har fullt upp under de kommande åren när den gamla deponin i Landskrona ska sluttäckas.
2
Bilder
Den 32 hektar stora deponin är nästan 60 år gammal och ska byggas om till ett mindre skånskt berg. Foto LSR. Den 32 hektar stora deponin är nästan 60 år gammal och ska byggas om till ett mindre skånskt berg. Foto LSR.
Landskrona . ”Vi snackar gärna skit” deklarerar LSR, Landskrona och Svalövs Renhållning AB, medelst stora dekaler. Och det stämmer. Företaget
sköter om allt avfall i de två kommunerna, både när det gäller det rent operativa och när det handlar om att lägga upp avfallsplaneringen.
Företaget har funnits sedan 1977 men i uppgiften ingår att ta hand om synder som har avsevärt fler år på nacken. En av dessa gamla synder ligger mitt i ett sömnigt industriområde i den skånska kuststaden. Här har människor dumpat skräp sedan tidigt
1950-tal, det som en gång var sjöbotten har fyllts ut och platsen är ett utmärkt exempel på hur hårt förändringens vindar har blåst inom avfallshanteringsbranschen. Deponin har gått från 50-talets bekymmerslösa hantering där soporna – potatisskal och gamla tidningar likaväl som asbest och oljedrypande maskindelar – lades på en stor och möjligtvis avsides belägen hög, till dagens strikt uppstyrda verksamhet där man dels sorterar materialet hårt, dels lägger stor möda på att skydda omgivningen från utsläpp och miljögifter.
– Vi har sugit ut gaser sedan 1981 och samlat in lakvatten från deponin sedan 1987, säger Jonny Meerwald, vd på LSR.
2001 kom en ny deponiförordning som blev sista spiken i kistan för den gamla tippen. I likhet med alla andra gamla tippar saknade den nämligen bottentätning och måste därför stängas.
– Förr räckte det med att ha en stor hög och avskärande diken, nu är kraven på bottentätning omfattande, förklarar Jonny Meerwald.
Han konstaterar att tippen trots allt var i god form, mätningar visade att utsläppen var låga men nya tider är nya tider och deponin stängdes på nyårsafton 2008.
Att stänga tippen var bara första steget. Den måste också sluttäckas och LSR tvingades därför ta reda på vad som göms i sex decenniers avskräde.
– Vi har gått tillbaka i arkiven, tittat på gamla flygbilder med mera för att ta reda på vilka gamla industrier som funnits i närheten. Vi har betydligt bättre koll på vad som lagts på deponin under senare år, säger Jonny Meerwald.
Efterforskningarna gav vid handen att det mest handlar om hushållsavfall, en viss mängd industriavfall, till exempel från en gammal plastfabrik och olika askor, lär också ha hamnat här.
Med bättre koll på innanmätet började man göra modeller för hur den 32 hektar stora och 10-12 meter höga deponin skulle sluttäckas. Resultatet blev en kulle med tydliga slänter och en högsta punkt på 20 meter.
– Mycket styrs av lutningen, på kanterna ska den vara en på tre så att vattnet kan rinna av och den lägsta lutningen blir en på 20, förklarar Jonny Meerwald.
– Det får inte heller bli för brant, så att det glider, säger Per Rosdahl, som är den som rent konkret utför täckningsarbetet med sin hjullastare.
Kullen ska alltså byggas upp enligt en fastställd ritning, ungefär en miljon kubikmeter ska läggas på innan ett tätskikt bestående av en bentonitmatta och ett dräneringslager läggs på.
Ovanpå tätskiktet läggs sedan ytterligare en halv miljon kubikmeter massor och allra längst upp blir det ett jordlager och ett vegetationslager. Det återstår dock mycket arbete innan det är dags att börja plantera. LSR måste invänta rätt sorts massor och sedan lägga ut dem.
– Vi använder bara restprodukter som vi får in och den som lämnar in dem måste ha provtagit och karaktäriserat massorna, vi gör också kompletterande provtagningar, säger Jonny Meerwald.
Massorna måste uppfylla högt ställda krav på till exempel kornstorlek och konstruktionsegenskaper. De kan bestå av till exempel förorenad jord, slagg, aska eller slam och en del av dem är klara att användas, medan andra kanske måste läggas på tork eller blandas upp med andra material för att ta sig igenom nålsögat.
– Det går i vågor, ibland får vi in massor av material, ibland har vi nästan inget, säger Per Rosdahl.
– Arbetet blir därför svårplanerat, vi har samlat massor sedan innan vi stängde deponin och behöver enorma mängder, säger Jonny Meerwald.
När deponin är sluttäckt kan maskinerna dra sig tillbaka. LSR kan dock inte lämna kullen åt sitt öde ens då, den kräver skötsel i minst 30 år till.
– Gas och lakvatten ska bort även i fortsättningen och det kommer att dröja länge innan marken nyttjas även om det planteras till exempel energiskog på den, säger Jonny Meerwald.
Den gamla deponin går alltså i graven, i likhet med många andra gamla deponier. I Landskrona finns numera ingen deponi alls, av de cirka 40 000 ton avfall anläggningen tar emot varje år är det bara 50 ton som måste deponeras – till exempel asbest - och dessa fraktas till en anläggning i Hässleholm.
– Resten behandlas, mellanlagras och återvinns. Det är framtiden, säger Jonny Meerwald.
Fotnot : Läs mer om hjullastaren som utrustats med grävsystem för att klara uppgiften att sluttäcka deponin här.