Dykning och dynamit - det känns tryggt!
Anders Markström lämnade faran bakom sig när han började spränga berg. Och trots finanskriser, skador och egenföretagarens ständiga bekymmer trivs han bra med att få både dyka och spränga på arbetstid.
2
Bilder
En skola i Danderyd ska få fler parkeringsplatser och Anders Markström har därför kallats in för att spränga bort en del berg. En skola i Danderyd ska få fler parkeringsplatser och Anders Markström har därför kallats in för att spränga bort en del berg.
Danderyd. Bergsprängning brukar anses vara ett av de farligare sätten att försörja sig på. Anders Markström anser dock att han bytte till ett säkrare yrke när han börja spränga berg 1989.
– Jag började som rallare, sedan skötte jag växlar vid Tomteboda och såg många människor råka illa ut.
En dag i slutet av 1980-talet var det han som med ett nödrop slank ur liemannens grepp.
– Jag höll på att kila vidare, minns Anders Markström, som klämdes mellan två vagnar vid en urspårning.
– Vagnarna var östtyska utan fotsteg på utsidan, jag klämdes mellan dem men kom undan med skrubbsår, minns han.
Händelsen blev ett skrämskott och när han, som var lagbas, sedan fick se flera av sina kollegor råka ännu värre ut blev det början till slutet på SJ-karriären.
– En tjejkompis klövs på mitten när hon blev överkörd, en annan polare blev av med ett ben, en tredje blev av med båda benen och en fjärde förlorade tån.
Anders Markström klev av spåret och började jobba för Stockholm Vatten i stället, ett jobb som med tiden innebar allt mer sprängning.
– Det känns inte alls lika farligt och det är kul när det smäller!
Bergsprängning föll honom i smaken och han jobbade i drygt sjutton år för Stockholm Vatten innan han startade eget 2004.
– Det blev allt mindre bergjobb på Stockholm Vatten och jag ville spränga!
Anders Markström skaffade sig en borrvagn, en radiostyrd Atlas Copco 242
HC, en sällsynt konstruktion som bara finns i 6-7 exemplar.
– Den var liten och fin och kostade bara 320 000 kronor, det passade bra när
jag skulle starta eget.
Markströms Dyk & Sprängteknik AB hade fötts och spränguppdrag fick han nästan på en gång.
– Jag började jobba för NCC, det blev så mycket jobb att jag fick lov att anställa en kille för att visa att jag skulle hinna med.
Han investerade i en större borrvagn och utlovades fler uppdrag. Men sedan kom motgångarna.
– Det blev inte så mycket berg som beställaren hade förutsatt, sen började en av mina anställda missköta sig vilket ledde till uppsägning och sen kom finanskrisen.
Till råga på allt började kroppen krångla. Det började med en skada, Anders Markström sparkade igång en kompis motorcykel och fick sedan svåra smärtor i foten. Efter att ha haltat i åtta månader åkte han på semester. Väl hemma var foten svullen och svullnaden gick inte ner. Beskedet från läkarna blev att fotsenan var av och att han måste opereras omedelbart.
– Sen fick jag inte sätta ner foten på ett halvår och efter det blev det ett års rehabilitering. Det var jävligt svettigt, säger Anders Markström.
Att inte jobba var inget alternativ, han hoppade omkring på kryckor och hade gott stöd av sin anställde. Ekonomiskt var det något av en mardröm.
– Jag tog inte ut någon lön men materialet måste man ju betala och de anställda ska ha lön.
Anders Markström härdade ut och i dag är foten fit for fight. Vänstra knäet är dock nyopererat.
– Det var utslitet, konstaterar han.
Att spränga berg kräver god fysik och han ångrar att han inte värnade sin kropp bättre som ung.
– Då bar jag tunga grejer i stället för att använda maskiner, det är så dumt.
En lärdom dagens unga gärna kan ta till sig, tillägger han.
– Jag brukade säga till mina anställda att ta en låda i taget, bär inte flera, det lönar sig inte.
Trots att kroppen sagt ifrån konstaterar han att han under drygt 20 år som bergsprängare inte sett någon råka lika illa ut som under järnvägsåren.
– Det känns tryggt.
Den lilla riggen har pensionerats och i dag har Anders Markström två borrvagnar, en Tamrock 300R av 2007 års modell och en Atlas Copco D3 RRC från 2008.
– Jag behöver båda för att kunna borra både större och mindre håldimensioner.
Jobben hittar han i Stockholm med omnejd och när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på håller han på att spränga för parkeringsplatser vid en skola i Danderyd.
– Det är ett litet jobb, jag är här i fyra dagar.
Han åtar sig alla typer av mindre sprängningar.
– Det är det jag har kapacitet för, jag har inte utrustning för några Aitikjobb!
Efter Danderyd väntar uppdrag på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Att spränga försiktigt inne i stan är något av en specialitet efter alla år på Stockholm Vatten.
– Då blev det mycket rörgravar och att hålla undan för ledningar.
Uppdraget i Danderyd har han fått via Bergsprängningscentralen, en förening där sju bergsprängare gått samman och åtar sig uppdrag som de sedan delar ut bland medlemmarna.
– Det underlättar en hel del, jag gör jobbet men behöver till exempel inte ligga ute med pengar för sprängmedel, det står centralen för och sen räknas det av när jobbet är klart, förklarar Anders Markström.
Vid eventuella tvister kan Bergsprängningscentralen också hjälpa till med advokatstöd.
– Jag är provmedlem, de testar mig och jag testar dem men det verkar bra.
Livet som bergsprängare och egenföretagare är hårt. En bra dag åker han hemifrån klockan fem på morgonen och återvänder vid 18-tiden.
– Är det något som måste fixas är jag inte hemma förrän nio, konstaterar han.
Företaget, som utgår från Rönninge söder om Stockholm, äger han tillsammans med sin hustru, som fungerar som ekonomichef.
Sprängningsuppdragen är basen men varvas med dykning, ett livslångt intresse som han nu kan slå mynt av.
– Jag har gillat att dyka sen jag var en liten knodd, men det kostar pengar och mina föräldrar hade inte råd.
Som vuxen tog han upp intresset på egen hand, dök privat, gick kurser och lät till sist dykningen bli ett extra ben att stå på i firman.
– Jag har till exempel filmat sjöledningar för Norrvatten och det blir mer och mer dykuppdrag.
Att kombinera vatten och dynamit och åta sig undervattningssprängningar ter sig naturligt. Anders Markström är dock noga med att inte gapa över för mycket.
– Jag kan ta jobb som räcker länge eller som inte är så stora, undervattningssprängningar kräver ofta jätteinvesteringar.
Efter att ha ombetts lämna offert på att fördjupa en hamn hittade han till exempel en begagnad pråm på Blocket.
– En utsliten borrvagn följde med. Grejerna var helt slutkörda och kostade ändå elva miljoner. Då förstår man vad fräscha grejer kostar. Sen visade det sig att jobbet inte ens blev av. Det är bara korkat att satsa på kortvariga större undervattenssprängningar när man är så liten som jag men jag skulle inte tveka om jag fick ett jobb som räckte länge.
Firman är just liten. Anders Markström har testat att anställa men det är svårt att hitta rätt personer för jobbet och i stället för att förlita sig på egen personal väljer han numera att samarbeta med andra sprängare om jobben är stora.
– Dem kan man alltid be dra åt helvete om de inte sköter sig, skrattar Anders Markström.