Sega gubbar i maktens lokaler
I dag passar begreppet sega gubbar betydligt bättre in på de politiker som inget hör, inget ser och inget förstår, medan bostadsbristen växer sig allt större.
Det är inte svårt att identifiera Stockholm som den mest framträdande flaskhalsen, men det räcker med att titta på universitets- och högskolesäten för att inse att problemet är bredare än så. Som det ser ut i dag har Stockholm en inflyttning av ungefär 40 000 invånare per år. Till det kommer pendelströmmar på uppskattningsvis 90 000 personer som har sina arbeten i den kungliga huvudkommunen, men bostäder på annan ort.
Förra året byggdes ungefär 8 000 bostäder i Stockholmsområdet. Bara inflyttningen skapar ett behov på minst 20 000 bostäder per år. Då återstår fortfarande åtskilliga tusen för att komma till rätta med det uppdämda behov som finns uppbyggt sedan länge.
Det kan verka mycket märkligt att bostadsbyggandet till och med minskar trots att behovet är gigantiskt. Tyvärr kan vi räkna med fortsatt bostadsbrist så länge politikerna vägrar att överlåta bostadsbyggandet till marknaden på riktigt. Att bara låtsas att det är marknaden som styr räcker inte. Klåfingriga politiker som ständigt ändrar förutsättningar skapar ryckighet i produktionen. Samtidigt ger detaljregleringar förutsättningar som effektivt dödar efterfrågan trots det stora behovet.
Ett exempel är hyresregleringen som innebär att hyresnivån inte sätts av vare sig producent eller nyttjare utan av politiker som inte inser att det alltför låga priset i praktiken omöjliggör nybyggnad. Under en lång följd av år har lösningen därför varit att bygga bostadsrätter eller i viss mån väldigt påkostade hyresrätter för den lilla del av marknadens som har råd att betala för de extravaganser som erbjuds. Att resultatet därmed blir det rakt motsatta mot det tänkta – segregering i stället för integrering – har tyvärr en stor del av beslutsfattarna ännu inte insett.
Att dagens systematiska underprissättning av hyresrätter i attraktiva lägen dessutom skapar olyckliga inlåsningseffekter bidrar till att ytterligare minska rörligheten på bostadsmarknaden, vilket i sig är ett problem.
Politikernas syn på bostadsproblematiken har aldrig märkts tydligare än när den dåvarande socialdemokratiska regeringen bestämde sig för att ta krafttag i svallvågorna efter de brittiska tankegångarna om rethinking construction i slutet på 1990-talet. Allt skulle fram i dagsljuset, undersökas och förbättras, med ett undantag – konsekvenserna av politikernas eget agerande. Där står vi kvar än i dag. Sega gubbar blev en allt annat än ärofull benämning på förändringsobenägna och handlingsförlamade beslutsfattare i byggbranschen. Byggbranschen har tagit lärdom. I dag passar begreppet sega gubbar betydligt bättre in på de politiker som inget hör, inget ser och inget förstår, medan bostadsbristen växer sig allt större.