Haverisäkra bergrum efterlyses
Kärnkraft är bra, men vi måste räkna med haverier. Det konstaterar Ragnar Carlsson och Ivar Sagefors. De propagerar därför för att alla kärnkraftverk bör förläggas i bergrum byggda enligt svensk teknik.
Svenska bergveteraner tror att risken för radioaktiva utsläpp minskar betydligt om kärnkraften läggs ner i berget. Här syns kärnkraftverket vid Tjernobyl. Svenska bergveteraner tror att risken för radioaktiva utsläpp minskar betydligt om kärnkraften läggs ner i berget. Här syns kärnkraftverket vid Tjernobyl.
– Skulle en kärnkraftsägare svara för alla kostnaderna för utsläpp och härdsmälta skulle sannolikt alla nya verk byggas djupt under marken i säkra bergrum, förklarade Ragnar Carlsson på RCN Consulting på Bergsprängningskommitténs diskussionsmöte i mars i år.
Han och hans medskribent Ivar Sagefors beskriver sig som ”bergveteraner”. Nu, som pensionärer, lobbar de för att man ska förlägga kärnkraftsverk i bergrum, en lösning som de dessutom anser skulle kunna bli en svensk exportvara.
Ragnar Carlsson anser att kärnkraften är och förbli en väsentlig energikälla men att riskerna för totalhaverier underskattats. Han påminner om att svenska bergbyggnadstekniker redan på 1960-talet tog fram olika förslag på hur både det utbrända kärnbränslet och anläggningarna i sig skulle kunna förläggas till bergrum, en lösning som dock valdes bort av ekonomiska skäl.
Med tanke på hur extremt dyrt det blir när en härdsmälta väl äger rum – till exempel som den i fjol i Fukushima – anser Ragnar Carlsson och Ivar Sagefors dock att kärnkraften bör placeras på ett så säkert ställe som möjligt. Att man dessutom skulle kunna ta tillvara spillvärmen och till exempel värma hushåll, är en bonuseffekt.
Ett kärnkraftverk som förläggs under jord kan, enligt Ragnar Carlsson, bli en del i en helt sluten underjordisk kedja med både produktion, mellanlagring och slutförvaring av använt kärnbränsle på samma plats. Tekniken finns redan, påpekar han och förordar till exempel säkerhetstunnlar, ett svenskt koncept framtaget på 1970-talet där en 1 600 meter lång säkerhetstunnel ansluts till reaktordelen och fylls till över hälften med stenkross.
Tanken är att radioaktiva gaser och partiklar inte ska kunna nå atmosfären eftersom den gasvolym som blir resultatet av en härdsmälta antas vara begränsad och möjlig att stänga in i den betydligt större tunneln. En säkerhetsventil ut till tunneln ska dessutom kunna öppnas vid ett övertryck av tio bar så att den radioaktivt förorenade gasen kondenseras i stenbädden.
Även vid mindre läckage kan säkerhetstunneln förhindra spridning och därpå följande skador anser Ragnar Carlsson och pekar vidare på att det blir lättare att nödkyla reaktorn – och därmed kanske helt undvika en härdsmälta - om anläggningen förläggs i berg så att kylvattenbassängen befinner sig högre upp än reaktorn. Då slipper man förlita sig på elektriska pumpar och kan i stället nyttja vattnets självtryck.
Han pekar också på att det blir svårare att sabotera en anläggning i berget, till exempel vid terroristangrepp, krig etcetera, även effekten av illasinnade cyberattacker skulle kunna mildras avsevärt.
När kärnkraftverket en dag ska tas ur drift krävs inte heller några omfattande saneringar eller rivningsinsatser, det är bara att stänga igen, förklarar Ragnar Carlsson. Samma sak gäller efter ett eventuellt haveri, det ska också gå att ”plombera” en enskild reaktor samtidigt som de övriga enheterna drivs vidare.
Ragnar Carlsson anser att kärnkraftsverk världen över byggts med antagandet att risken för härdsmälta är ”försumbar”. Han hävdar dock att man i dag, med händelserna i Tjernobyl och Fukushima i färskt minne, bör inse att detta inte stämmer. Morgondagens kärnkraftsverk bör därför, enligt Carlsson och Sagefors, byggas så att de klarar en härdsmälta.
Han uppmanade sedan den samlade branschen att ta till sig budskapet och verka för att framtidens kärnkraftverk förläggs i bergrum och att svensk bergbyggnadsteknik blir en exportvara.