I väntan på vaddå?
Statistik har i allt för stor utsträckning, under allt för lång tid, använts som hjälpmedel för att sänka arbetslöshetssiffror med hjälp av sjukskrivningar, inskrivningar vid utbildningsinstitut och så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
I Sverige fanns i år en större förväntan än vanligt på första maj.
När Socialdemokraterna väl insåg att det inte fungerar med en partiledare som hellre svarar fort och fel än genomtänkt och sunt tog det inte lång tid att segla upp som partiet med flest sympatisörer i landet. Dessutom fick partiet något av en straffspark där första maj gav ett svåröverträffat tillfälle att presentera sin framtida politik och dra upp riktlinjer för framtiden, i synnerhet som skuggbudgeten stötts och blötts och låg klar att visas upp för de stora massorna.
När mörkret fallit efter första maj och skuggbudgeten presenterats återstod dock inte ens ett jaså. Helt klart är egentligen bara att grundstrategin är att driva igenom rejäla skattehöjningar och på nytt öka bidragsberoendet. Men så mycket mer substans var det inte när alla ord väl var sagda, vilket kan te sig något märkligt eftersom partiet tidigare kritiserat den sittande regeringens vårbudget för att den var för tunn och för passiv.
Uppenbarligen är partiledaren Stefan Löfven väl medveten om att partiets sötebrödsdagar kan fortsätta så länge inga svar behöver ges. Det fungerar till en viss gräns. Snart måste svaren komma om inte de nyvunna anhängarna ska lämna den vinddrivna skutan lika snabbt som de kom ombord.
Men ju längre Löfven kan vänta, desto längre tid får han också på sig att lösa sitt interna dilemma. Det var ett genomtänkt och ofta klokt ledarskap i IF Metall som banade väg för partiledarrollen. Som representant för mer än 350 000 medlemmar som till stor del är beroende av att svensk exportindustri går på högvarv verkade han för god tillväxt, ett ansvarsfullt utnyttjande av skattemedel och rimliga villkor även för arbetsgivarna. Den kunskapen och erfarenheten bär han med sig, men den går till stora delar stick i stäv med den bidragsfixerade politik som socialdemokratin står för.
Skuggbudgeten kan tolkas som om partiets vänsterfalang åter igen fått mer att säga till om, vilket kan vara förödande för Sverige som nation. Det är rätt och rimligt att det finns ett skyddsnät för de människor som har det svårt och behöver hjälp i tillvaron, men när bidragen betraktas som något av det fundament som bär upp samhället är man farligt ute.
Bland de märkligare förslag som lämnats finns återinförandet av ett sysselsättningsmål. På ytan kan deti och för sig se klokt ut, men det finns absolut ingenting positivt i ett förslag som innebär att en regering kommer ett steg närmare målet varje gång någon sjukskriver sig. Statistik har i allt för stor utsträckning, under allt för lång tid, använts som hjälpmedel för att sänka arbetslöshetssiffror med hjälp av sjukskrivningar, inskrivningar vid utbildningsinstitut och så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärder.