Avtalsrörelse utan sensationer
Det är ingen hållbar lösning att man försöker ge intryck av att man själv producerar osten medan motparten endast står för hålen.
Först ställer Byggnads krav som såväl motpart som flertalet fackliga kolleger betraktar som orimliga. Sedan varslar Byggnads om strejk för att öka trycket på arbetsgivarna. Förhandlarnas ansikten blir allt mer rödbrusiga, medlare kallas in och avtal tecknas på en nivå som facket betraktar som rimlig eftersom man fick lite annan lullull på köpet. Även från arbetsgivarens sida är avtalet rimligt, med Brasklappen att löneökningen egentligen är för hög eftersom det numer är hård konkurrens från internationella företag som har tillgång till billigare arbetskraft.
2010 fanns tecken på en ny trend, mer i samrådets tecken. Efter några avtalsrörelsers hätska konfrontationspräglade förhandlingar innebar väsentliga personbyten att parterna närmade sig varandra även om det fortfarande var avgrunder mellan önskemålen. I år verkar det som om mycket av konfrontationsstrategierna är tillbaka, men på plussidan finns i vart fall att Byggnads helt oacceptabla konfliktvarsel för att uppnå orealistiska löneökningar aldrig utlöstes.
I vanlig ordning blev avtalet en kompromiss, om än på en rimlig nivå. Det tråkiga är dock att kompromissen även i år gör det möjligt att låta Svarte Petter gå vidare till de människor som berörs av byggavtalet, alltså Byggnads medlemmar.
Ett kollektivavtal reglerar rättigheter och skyldigheter. Årets diskussioner har inte bara handlat om kronor och ören utan även om väl så väsentliga faktorer som arbetsmiljö och prestationslönesystem. Och här börjar det brännas. Dels fortsätter Byggnads att kräva ett lönesystem som är så komplicerat att det krävs mängder med ombudsmän för att granska lönerna. Dels finns ackordskraven kvar, vilket också är betydligt mer angenämt för de pärmbärande ombudsmännen än för de byggnadsarbetare som stressas av ett lönesystem som premierar den som uträttar mycket, gärna på kort tid.
Även om arbetsgivarna lite halvhjärtat protesterar mot tingens ordning så ses det naturligtvis inte som någon omedelbar nackdel att de anställda sliter ut sin kropp i förtid för att tjäna lite extra kaffepengar.
Det blir ju den enskilde individen och samhället i stort som får ta smällen när kroppen inte orkar vara med längre. Under tiden har den anställde dragit in åtskilliga pengar till sin arbetsgivare.
Både arbetsgivare och fack hävdar bestämt att arbetsmiljö och säkerhet är betydelsefulla och högprioriterade ledstjärnor på arbetsplatserna. Tyvärr saknas all trovärdighet i de utfästelser som görs och i de ambitioner som lyfts fram så länge de som utför arbetet gör det med ackord som huvudsakligt lönesystem.
I det sammanhanget är det lika viktigt att lyfta fram byggtiden. Kort byggtid är inget problem – tvärtom är det något positivt. För kort byggtid är något helt annat. Det bidrar till för tidig utslagning, ökar risken för byggfel och kan bli en mycket dyrbar historia för beställaren i takt med att eventuella galenskaper kommer fram i ljuset.
De stora byggföretagen pratar gärna om partnering, att man tillsammans försöker hitta den optimala lösningen. Det borde vara självklart även för parterna på arbetsmarknaden. Tyvärr är det byggnadsarbetarna som är förlorare när deras parter står på barrikaderna och prickskjuter på varandra. Det är ingen hållbar lösning att man försöker ge intryck av att man själv producerar osten medan motparten endast står för hålen.