Stöttar sjunkande station
Allt går inte att förutse när man ska riva i ett 140 år gammalt hus som dessutom får närmare 300 000 gäster varje dag. Att totalriva en bärande mur och hitta ett sätt att vajersåga även på baksidan krävde därför både list och lust.
Stockholm. Det händer mycket i och under Stockholms Centralstation just nu. Långt under spår och perronger växer Citybanan fram och strax ovanför tunnelbyggarna rivs det för fullt.
När Stockholms centralstation byggdes 1871 fyllde man igen gamla Klara sjö och förstärkte marken med träpålar och schaktmassor. Pålarna är fortfarande i gott skick men de når inte ända ner till berget och massorna har börjat sjunka ihop. Detta har inneburit att även huskroppen börjat sjunka ner så sakteliga i leran, något som märks inne i stationshuset där stora sprickor finns på flera ställen. Huset ska därför stöttas upp av ett stort antal pålar som ska 16-27 meter ner till fast berg, ett arbete som kräver en hel del rivning för att kunna genomföras.
– Det är komplicerad rivning, sammanfattar Stefan Lövestedt.
Betongborrargruppen har deltagit i projektets samtliga etapper och är just nu underentreprenörer åt Lemminkäinen som ansvarar för grundförstärkningen. I samband med rivningen inför pålningsarbetet ska man också riva ut för nya butiksytor.
Arbetet pågår för fullt under stationshuset. Hisnande branta nedfarter leder ner under byggnaden där rivarna hittills sänkt golvet med som mest 4,5 meter. Resultatet blev ett sällsamt vackert men dammigt betonglandskap där nya pålar drivits ner genom taket och vidare ner i marken. Vart man än skådar ser man rivningsrobotar som i skenet av lyktor gräver ut eller klipper ner betong och flitiga Bobcats som lastar rivningsmaterial som de sedan ilar iväg med till containrar ute i det fria.
Stefan Lövestedt har 25-30 mannar på plats varav hälften är maskinister och hälften håltagare. Till sin hjälp har manskapet åtta Brokk rivningsrobotar i storleken 90-180 och sex kompaktlastare i varierande storlek. Rivarna har också tre vajersågar och en eldriven minigrävare på 1,5 ton.
För att underlätta arbetet har rivarna i samarbete med Brokk tagit fram en borrigg som monteras på roboten.
– Då kan vi borra och spräcka större stenar, vi borrade för hand under de första etapperna men det tog tid och blev för tungt.
Alla massor provtas kontinuerligt och de som bedöms vara förorenade går till Löttippen. Transporterna är inhyrda av Lotus som haft som mest tre schaktbilar på projektet.
Den väldiga byggnaden vilar också på stenmurar. En av dem – den så kallade västra muren – var i en svunnen tid när tågen gick hela vägen in i stationshuset en yttre banvall. När man sedermera byggde ut stationen blev den en del av grunden.
– Men muren är för tung och har sjunkit ned, därför ska vi riva den i sin helhet, säger Stefan Lövestedt.
Rivningen är delikat, en stor del av huset vilar på den tre meter breda och över 100 meter långa muren.
– Det är ett jättejobb med mycket smide och många avväxlingsbalkar som måste monteras.
Övriga murar rivs inte i sin helhet. Där tar man i stället ut totalt 180 nischer så att Lemminkäinen kommer åt att påla. För att inte äventyra stabiliteten får rivarna får bara göra åtta nischer i taget, dessutom får man bara ta ut varannan nisch.
– Sedan ska det pålas och gjutas innan vi får fortsätta så på vissa ställen går vi tre varv innan det är klart, säger Stefan Lövestedt.
Murarna vajersågas och rivarna fick efter de inledande etapperna slå sina kloka huvuden ihop med leverantören Hilti för att göra arbetsmomentet drägligare.
– Vi ville inte köra slut på folk, det blev för tungt att såga och borra för hand.
Med en såg som levererade mer precis sågning kunde handarbetet minimeras.
– Nu kan vi vajersåga även baksidan av muren. Då kommer vi åt bättre och kan riva ut nischen med maskin i stället, det är vi ensamma om att klara av, säger Stefan Lövestedt.
I projektet ingår också att ta upp hål för två nya rulltrappor. Det första sågade och borrade man upp för hand, ett mödosamt arbete som tog tre veckor.
– Vi tog ut 80 ton betong i block. Det gick inte att göra på annat sätt för det fanns för känsliga saker under, förklarar Stefan Lövestedt.
Inför den andra uppgången valde man en smidigare metod.
– Vi kontursågade och lät sedan Brokken slå ner golvet, vi blev klara på två dagar. Det var häftigt och jag är riktigt stolt över hur vi klarade det, säger Stefan Lövestedt.
Betongborrargruppen genomför etapp 4 och 5 tillsammans med Lemminkäinen. Under dessa etapper ska man ta ut 6 000 kubikmeter schaktmassor och 1 700 kubikmeter rivningsmassor ur ett hus som är allt annat än en öppen bok.
– Det finns inte handlingar på allt och vi har stött på en hel del överraskningar i schaktarbetet, trappfundament, tegelfundament och betongplattor till exempel, säger Stefan Lövestedt.
Rivningen är inne på tredje året och förutom att riva murar och såga ut nischer har Betongborrargruppen bland annat lättrivit väggar och golv, sanerat en del asbest i rörböjar etcetera samt rivit tre hissar och en gångbro utanför byggnaden.
Stefan Lövestedt har dessutom sett till att kamma hem uppdrag som inte har ett dugg med rivning att göra.
– Vi har gjort en hel del rörgravar, färdigställt ytor, återfyllt schaktbottnar med grus och lyft upp balkar åt smederna med våra rivningsrobotar där det inte finns några golv.
Stockholms Centralstation är landets kanske mest myllrande plats. 300 000 människor passerar varje dag och att stänga stationen är otänkbart.
– Ljudkraven är höga och vi gräver därför ut betongen med eldrivna Brokkar och klipper det som går att klippa även om det tar dubbelt så lång tid, säger Stefan Lövestedt.
Ibland måste man dock bila för att få tag med saxen.
– Då väsnas vi en timme och klipper sen. Är det riktigt illa får vi göra jobbet nattetid.
Rivarna måste också ta hänsyn till alla installationer.
– De ska vara i drift jämt, vi måste ta hänsyn till el, ventilation, kyla, vatten och avlopp som går rakt igenom vår arbetsplats, säger Stefan Lövestedt.
Han ser samordningen som den största utmaningen i detta tekniskt avancerade äventyr. Rivarna jobbar därför efter treveckorsplaner. Varje morgon 0630 hålls ett morgonmöte där de anställda får färska besked om vad som ska göras, var det ska göras och hur det ska göras.
Inför varje nytt arbetsmoment görs också en arbetsberedning.
– Den får alla gubbarna tycka till om, sen får både de och beställaren skriva på, då blir det ingen oklarhet om vem som fått veta vad vi ska göra och det känns skönt, säger Stefan Lövestedt.
Att ha allt skriftligt och genomgånget minskar risken för olyckor tror han.
– Det är farligt att riva om man inte vet vad man gör.
Minst ett års arbete återstår innan förstärkningen är klar. Det komplicerade projektet har ibland känts övermäktigt.
– Men det är bara att ta nya tag, därför är det bra att alla blir involverade, både gubbarna och beställaren. Det ska inte vara några olyckor och under de närmare tre år som gått har det inte heller varit någon allvarlig incident, bara småskavanker, säger Stefan Lövestedt.
Det riskfyllda uppdraget kräver full kontroll på allt.
– Vi ställer höga krav, mina gubbar ska göra en egen besiktning och ha koll på grejerna. Allt har dessutom en arbetsgång som ska följas.
Trots alla bekymmer är det i grunden ett mycket givande uppdrag konstaterar han.
– Det är ett väldigt roligt projekt, det är väldigt jobbigt och mycket svårt men det är ett projekt man blir glad att man kan berätta för barn och barnbarn att pappa var med om.