6

Bilder

Språkförvirring. Namnet Pedor fick han efter föräldrarnas danske vän Peder, som uttalade sitt namn på sedvanligt danskt sätt. Foto: Ulrika Andersson

Vassunda. Det yviga men ändå välkammade skägget fladdrar vilt i snålblåsten och ögonen är glada när Pedor Jansson vänligt visar vägen in till den gröna Vägverketkoja som utgör personalrum. Ute viner vintervindar men Pedor kokar kaffevatten och hittar snabbt både tepåsar och en burk ”snällkakor”.

– Jag har haft kojan sedan mitten av 1990-talet, den fungerar bra, säger han.
Kojan står uppställd intill en husvagn – som i sin tur hyser Söderhamnsbon Conny som jobbar för Pedor.

Lite längre bort ligger verkstaden – en gammal lada med högt i tak där en Volvogrävare på 15 ton får lite vintervård.

– Vi gör det vi kan härute, grabbarna tar hand om sina maskiner, säger Pedor Jansson.

På maskinerna står det Pedor Grävare, men företagets officiella namn är Grävfirman P Jansson KB.

– Men det får ju inte plats på en maskin, ler Pedor Jansson.

Han började som svetsare och startade firma tillsammans med en kompanjon.

– Men han tog gasstället och pengarna och drog, då insåg jag att det inte ska vara nåt kompanjonskap, ska jag ha företag ska det vara bara mitt.

Han sökte arbete och fick svetsa skopor på ett entreprenadföretag.

– Men sen behövde de förare, plötsligt satt jag i en bandtraktor och det var ju faktiskt fascinerande, ler Pedor Jansson.

Det blev allt mindre svetsande och allt mer maskinkörande för Pedor som fick manövrera en grävmaskin för första gången som semestervikarie.

– Jag fick hoppa in i 14 dar, men när den ordinarie föraren kom tillbaka ville de andra att jag skulle fortsätta.

Hedersbetygelsen fick honom att för gott lägga ner svetsarkarriären.

– Man drog ju sig i hängslena och kände sig duktig, då ville jag fortsätta, säger Pedor Jansson.

1969, när E4-bygget mellan Uppsala och Märsta drogs igång, såg han chansen att starta eget och köpte sin första egna maskin – en Brøyt som sedermera blev sista maskin ut från bygget när motorvägen stod klar 1971.

1970-talet passerade i maklig takt, Pedor grävde, skaffade maskiner och lät emellanåt andra gräva åt honom.

1978 föddes Grävfirman P Jansson KB. Tio år senare köpte han en bandburen Åkerman H12 och anställde Kenneth, som fortfarande arbetar för honom och som dessutom blivit måg i familjen. Några år senare slog byggkrisen till.

– Det var hårda tider, jag hade H12:an och H9:an och de var betalda båda två, det blev nog räddningen, säger Pedor Jansson som lyckades hålla liv i företaget genom det tidiga 1990-talet.

I maskinparken finns i dag en Volvo EW160 på 16 ton, en Volvo EW150 på 15 ton och en Yanmar B50W på fem ton.

– Den minsta kör jag mest själv, säger Pedor Jansson.

En ”bonntraktor”, en minidumper, en hjullastare (Volvo 4200) och en nästan 30 år gammal lastbil hör också till familjen.

Maskinerna har inte berett honom några större bekymmer. Med ett gigantiskt undantag.

– Jag fick byta motor på en av grävarna sedan den sög i sig olja från tråget och varvade ihjäl sig, säger Pedor Jansson.

Han byggde en stödmur när grävmaskinen plötsligt löpte amok.

– Jag körde inte ens på särskilt höga varv när den plötsligt började varva upp, det lät som ett reaplan, det stod en svart rökpelare som från ett ånglok upp från maskinen och jag kunde inte stoppa motorn.

Boven i dramat var ett sprucket plastfilter.

– Eftersom det är en miljömotor går ventilationsslangen från vevhuset förbi turbon. Det blev som en sughävert, all olja i tråget sögs upp och eftersom filtret inte fanns kvar åkte all olja in i motorn och förbrändes.

Han kände inte till att det skulle finnas ett filter där och kunde inte heller hitta information om det i dokumentationen.

– Men jag bytte direkt på den andra maskinen, säger Pedor Jansson.

Erfarenheten kostade honom 130 000 kronor.

– Det blev lite dyrt…..

För drygt tio år sedan gick Pedor över till miljöoljor för att förekomma väntade beställarkrav. Det ångrar han i dag. En av hans anställda bytte oljefilter, rengjorde alla delar och fick sedan hudproblem som Pedor ger miljöoljorna skulden för.

– Han fick snabbt bekymmer, huden flagade och det sprack upp i blod när han knöt näven. Han tvingades använda olika salvor och fick till och med äta cellgifter. Även om de säger att det inte har samband med oljan anser jag att det har det, berättar Pedor Jansson.

Maskinisten har inte fått problemet klassat som arbetsskada men Pedor Jansson slutade tvärt med alla miljöoljor och är numera styvnackad motståndare till fenomenet.

– Det är ändå en massa kemikalier i miljöoljan så det är knappast bättre för miljön.

Pedor Grävare är medlem i Upplands Schakt och får en del uppdrag den vägen. Den tyngsta grävaren går stadigt för Sveab i Huddinge.

– De andra maskinerna studsar från jobb till jobb men just nu är de hemma för service, säger Pedor Jansson.

15-tonnaren och femtonnaren planerar, grundisolerar och servar på byggen.

– De flyttar runt sand, är lite av lyftkranar och ibland händer det att de gräver lite också, skrattar Pedor Jansson.

Känslan för grävmaskiner har hållit i sig under åren.

– Det har inte gjort ont direkt!

Fast egentligen har det faktiskt gjort just ont, åtminstone ibland. Norska Brøyt låg väl framme tekniskt och var tidigt ute med hydrauldrift.

Ergonomiskt sett var maskinen dock något av en mardröm.

– Den var väldigt följsam men helt stum i undervagnen. Ofta stod den och gungade på tre hjul och mina leder är i stort sett helt sönderslagna, säger Pedor Jansson som gjorde sig av med sin sista Brøyt – en X2B – i mitten av 1970-talet.

För drygt tio år sedan fick han chansen att åter bekanta sig med den norska grävaren när hans brorsdotter skulle bygga hus och lånade hem en gammal Brøyt.

– Jag tänkte att det här kommer att bli stappligt, den hade ju fyrspakssystem och jag hade kört med två spakar så länge. Men det satt direkt så fort jag började, säger Pedor Jansson.

Företaget föddes hemma i Pedors garage i Lagga. För drygt 20 år sedan flyttade han ut verksamheten till Gurresta men sedan några år tillbaka hittar man Pedor Grävare i Vassunda, någon mil utanför Knivsta.

– I Gurresta hade jag en helvetes massa hästar som grannar, hästarna var det inget fel på men hästägarna tyckte att grävmaskinerna förstörde hästarnas utsikt så vi fick lov att flytta.

Även i Vassunda har grannarna hästar, men djuren i denna by är tydligen inte lika ömögda som Gurrestapållarna.

– Hästar passar egentligen bäst på smörgåsen, men de här grannarna är av det mer lantliga slaget så vi har inga problem, ler Pedor Jansson.

I dag har han två anställda, hustrun sköter det mesta av administrationen och trots att 70-årsdagen hägrar i april kan Pedor inte hålla fingrarna borta från grävandet.

– Vad ska jag annars göra? Gumman är sju år yngre och jobbar fortfarande, finns det jobb så jobbar jag och gör det inte det kan jag alltid jobba i verkstaden. Jag kör på tills vidare!

———————————————————————————————

Entreprenadbranschens egen tidning!

Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube! 

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.