Skattepengar i sjön
Med de två senaste vintrarna i gott minne är det med viss bävan jag ser fram mot den vita årstiden. Som jämtlänning i förskingringen har jag aldrig slutat älska snö och kyla, men ibland blir det lite för mycket av det goda. Det märks inte minst när otillräcklig snöröjning sätter stopp för nödvändiga kommunikationsmedel.
Det senaste exemplet är att Trafikvärket – förlåt, det ska vara Trafikverket – betalade en entreprenör 125 miljoner kronor som kompensation för att företaget inte ville slutföra ett flerårigt snöröjningsuppdrag i Västsverige till det överenskomna priset. Det handlade alltså inte om att entreprenören misskött sig, inte heller om att beställaren ville bryta kontraktet, utan om att entreprenören ville ha mer betalt för att utföra det arbete man åtagit sig. Parterna är därför överens om att avbryta samarbetet i förtid. Så långt är det egentligen inga konstigheter.
Underligheterna börjar i samband med att kontraktet avvecklas. Trots att Trafikverket hävdar att det ursprungliga avtalet tydligt säger att alla eventuella kostnadsökningar är entreprenörens ansvar väljer den statliga beställaren att kompensera den entreprenör som inte vill göra jobbet med 125 miljoner kronor. För säkerhets skull hemligstämplas avtalet så att lösningen inte ska komma till skattebetalarnas kännedom.
Det nya avtalet blir dock allmänt gods när Sveriges Television avslöjar affären och omedelbart uppstår väl underbyggda frågor om slöseri med skattemedel och om upphandlarens kompetens.
Möjligen gav generaldirektören Gunnar Malm bäst besked själv i en tv-intervju där han konstaterade att den ursprungliga upphandlingen gjordes av Banverket, inte av Trafikverket. Någon i hans organisation borde kanske lite försiktigt berätta för generaldirektören att den tidigare Banverksorganisationen faktiskt är en rätt väsentlig del av Trafikverket.
Dessutom betonade generaldirektören att lagen om offentlig upphandling styr mot lägsta pris. Förhoppningsvis är han ensam i verket med den uppfattningen. Det är egentligen bara mindre kompetenta upphandlare som väljer att använda lägsta pris som enda parameter. Då slipper man ju ta ställning till om anbudet är rimligt, om arbetet över huvud taget kan utföras till den angivna prisbilden och med den föreslagna metoden.
Ytterligare en intressant aspekt är att en viktig anledning till att entreprenören kände sig drabbad av högre kostnader var att man i sin kalkyl räknat med att locka över personal från sina konkurrenter. När det misslyckades tvingades man plocka in personal från andra delar av landet, och detta driver naturligtvis kostnaden uppåt.
Nu har företaget i vart fall fått ett statligt bidrag på 125 miljoner kronor, vilket kan vara bra att ha i ryggen när snöröjningsuppdraget ska upphandlas på nytt. Konkurrensneutralt? Inte på långa vägar. Omsorg om skattepengar? Inte det minsta. Medborgarnas bästa? Nej, inte ens det.
I ett affärssamarbete är det helt naturligt att svansen försöker vifta med hunden. Om det lyckas beror det bara på att hunden finner sig i det.