23948sdkhjf

Varsam betongkung

Med en lagom stor hjullastare, en avhuggen gaffel och en specialbyggd lyftram hanterar Jan Björnstad ömsint jättelika betongelement i trollskogen utanför Upplands Väsby.

Upplands Väsby. Dimman som omhöljer Nibbletippen är så tät att den sällsamt kraftfulla höstsolen inte förmår glödga de träd som annars hade stått i brand så här i höstens sista skälvande minut. Det är spöklikt stilla. De mödosamt uppbyggda högarna av jord, grus och återvunnen asfalt syns knappt men på upplag fyra kan vi skönja stora fyrkantiga silhuetter – en hel stad av uppradade betongelement står i prydlig givakt i det halvvissna gräset.

Ur dimman lösgör sig plötsligt en hjullastare, med ett stort betongblock i ett stadigt grepp kommer den rakt emot oss. Bakom ratten sitter Jan ”Jonte” Björnstad. Det är sjunde året i rad som dalmasen, som är utlånad från Gräv-Kåhléns i Orsa, jobbar på Skåabs anläggning.

– Jag kom hit för att stanna några veckor men jag är fortfarande kvar, konstaterar han med ett leende.

Nibbletippen är en återvinningsanläggning där sprängsten krossas till grus och betong, asfalt och annat material får nytt liv. De första åren tillverkade han anläggningsjord men för snart två år sedan fick Jan Björnstad lämna jordhögarna därhän och i stället ge sig i kast med betonglogistik.

– Jag hanterar betongelement till Norra Länken.

Tunnlarnas omättliga aptit på betong kräver att blocken, som gjuts i Västerås, finns nära till hands. Det handlar om många tusen element och hanteringen kräver stora ytor.

Den vidsträckta Skåabanläggningen passade bra för ändamålet och Jan Björnstad är därför okrönt betongkung på Nibbletippen. Till sin hjälp har han sin trogna hjullastare och en likaledes arbetsam kollega. Han lastar av lastbilarna som kommer från gjuteriet och bygger upp ett eget lager på slätten. Allt eftersom lastar han sedan dagens beställda block på lösflak som hämtas av bilar som kör i skytteltrafik till och från Norra Länken.

– Det blir tre vändor per dag, säger Jan Björnstad.

Varje bil lämnar av tre tomma flak och tar med sig tre packade.

– Ett fullastat flak väger kanske elva ton så det blir drygt 30 ton per bil, säger Jan Björnstad.

Kapad gaffel

De större elementen väger uppåt fem ton styck. Jan Björnstad använder en anpassad gaffel för att lyfta dem.

– Vi har kapat av gaffeltänderna för att kunna lasta på flaken, säger han.

Betongelementen är 30 centimeter breda och gaffeltänderna har därför kapats till 29 centimeter.

– Då kan man lasta in dem hela vägen.

Gaffeln har också försetts med en specialbyggd klaff som håller fast elementet.

– Det fungerar bra med hydrauliken och allt, säger Jan Björnstad.

Lyftram

Gaffelkonstruktionen är tillverkad på Gräv-Kåhlens verkstad i Orsa. En pilot från Nya Zeeland fick göra en mer akut insats när en ny typ av element helt plötsligt dök upp.

– Det kom tunnare specialblock som inte kan stå själva, som vi inte kunde hantera med gaffeln, minns Jan Björnstad.

Han brukar använda en kranarm för att lyfta mindre block men inte heller den förslog när det gällde de känsliga specialelementen som är fullstora men bara någon decimeter breda och dessutom målade.

– Man måste vara mycket försiktig med dem, säger Jan Björnstad.

Räddaren i nöden blev en pilot från Nya Zeeland som brukar köra bandschaktare på tippen mellan flyguppdragen.

– Han byggde en lyftram med krokar, det gick på nolltid, säger Jan Björnstad som tillägger att ramen är oerhört kraftigt byggd.

– Den fungerar jättebra.

Specialelementen lagras lutade, med skyddande frigolit emellan sig. När de ska lastas på flaken lyfts de i krokar och öglor, Jan Björnstad lutar dem försiktigt mot lyftramen och ställer ömsint ned dem i bockar på flaket.

– Jag brukar först lasta på ett par element och sedan byta aggregat och lyfta i det tunnare blocket och packa och binda fast det, säger Jan Björnstad.

Hydrostatdrift

Hjullastaren som bistår honom är en 15 ton tung Komatsu WA320PZ-6.

– Det är en alldeles lagom storlek för jobbet, mitt emellan en L70 och en L90, säger Jan Björnstad.

Kollegorna, som kör runt i större maskiner, kallar skämtsamt Komatsun för ”trädgårdstraktorn”.

– Men ska de ha något flyttat är det jag som får hjälpa till, ler Jan Björnstad.

Hjullastaren är 3,5 år gammal.

– Den är behaglig och mjuk att köra och det är bra sikt. Den har hydrostatdrift, det passade bra på jordtillverkningen, när jag var uppe på rampen slapp jag bromsa för att den skulle stå stilla, det räckte med att släppa gasen.

Jan Björnstad tvättar och tar hand om maskinen som inte givit honom vare sig huvudbry eller gråa hår.

– Den går jättebra. Ibland är det dags för service men då brukar Hesselberg komma hit och fixa det.

Veckopendling

Morgondimman har övergått i både förmiddagsdimma och lunchdimma. Komatsun fortsätter sitt värv, en lastbil är på väg in från stan och Jan Björnstad har lösflak att fylla.

Han drev en gång en bensinmack i Mora men har nu arbetat för Gräv-Kåhléns i bra många år. Som så många andra distansarbetare har han husvagnen som sin fasta punkt under veckorna och på torsdagskvällarna styrs kosan hem mot Mora.

– Det tar bara tre timmar, säger Jan Björnstad.

Han trivs med livet även om veckopendlandet ibland saboterar en hockeytoks möjligheter att se Moras hemmamatcher.

– Det är synd förstås men det är ett kanonbra jobb och vi är som en familj här ute. Sen får jag se både älgar och rävar runt maskinen!

Vilka jobb som erbjuds nästa gång vet han inte. Just nu trivs han i alla fall bra på just den här plätten.

– Betongjobbet här lär väl hålla på till i maj 2013, jag hoppas på det i alla fall, säger Jan Björnstad.



Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.

Kommentera en artikel
Utvalda artiklar

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.111