Uppsala. Vart tog den nya fina vägen vägen? Och varifrån kom den gropiga och spruckna sträcka som inte är tillräckligt trasig för att Trafikverket ska kosta på den en ny beläggning, men tillräckligt sargad för att trafikanterna ska slita sitt hår?

Jens Södergren på Svevia träffar på en hel del av de där knaggliga vägarna i sitt arbete. Hans jobb är nämligen att laga de oräkneliga hål och sprickor som kan finnas på en sliten väg. Till sin hjälp har han sin trogna snabelbil.

– Jag har kört snabelbil i åtta år, säger han där han sitter bakom ratten.

Vi befinner oss på en helt vanlig, lätt sönderfrätt, landsväg utanför Uppsala. Nu ska här lagas väg och Jens Södergren börjar med att justera backspeglarna och höja upp förarstolen.

– Jag måste ha bra sikt och se nära framför bilen eftersom det är där jag ska  jobba.

Sedan är det dags att testa alla munstycken.

– Det är värme i munstyckena, ändå kan det vara trögt att få igång dem ibland, särskilt när det är kallt ute.

Så är det dags att ge sig på reparationsarbetet. Gruset blåses ut genom kranarmen med tryckluft och blandas med emulsion när det passerar ett munstycke. Jens Södergren använder sina två joystickar för att styra kranarmen, välja munstycken och funktioner.

– Man ska dränka in stenmaterialet i bitumen men jag måste justera blandningen på en separat panel, det är som att blanda en deg. Ska jag försegla en spricka behövs mer klister än om jag ska laga ett hål. Man måste också veta hur tjockt lager man behöver lägga ut för att få ett plant resultat.

Jens Södergren börjar med att spruta på ett lager klister. Därefter fyller han upp hålet med bitumenindränkt grus. Nästa steg är ytterligare en omgång klister för att försegla kanterna, och till sist sprutar han på ett lager lösgrus för att skydda lagningen under tiden den stelnar till, och även skydda trafikanter från klisterstänk.

– Det ska inte vara mer grus än det som kan fastna i klistret men det är nästan omöjligt så det blir alltid lite spillgrus, säger Jens Södergren

När det sista lagret grus lagts på ska hela lagningen packas. Jens Södergren kör helt enkelt bilen över ytan men har också, som enda snabelbil i landet, flera rullar bakpå bilen som kan nyttjas för uppgiften.

Välten använder han framför allt i stadsmiljö.

– Då kan jag rulla framåt när jag packar och slipper backa bland allt folk.

Frampå bilen sitter en sopvals.

– När man lagat en dag måste man sopa bort allt lösgrus, det går bra så länge man ställer ut skyltar om stenskott.

Snabelbilen består av en påbyggd lastbil, närmare bestämt en 1,5 år gammal Volvo FH13.

– Den har laxolås så att påbyggnaden kan ställas av, säger Jens Södergren.

ASH Schmidt (som förut hette Savalco) har byggt utrustningen som består av en grusficka, en isolerad tank och en kran.

– Jag har 6,6 kubik grus och 1 500 liter bitumen.

Tack vare både elvärmare och dieselvärmare håller emulsionen alltid 70 grader. Den tillverkas i Bollnäs och transporteras i tankbil till ett släp som Jens Södergren sedan kan tanka från.

Stenarna ska vara cirka 2-6 mm i diameter, annars blir det problem.

– Grövre stenar fastnar i skruven som drar upp gruset till den sluss där sedan tryckluften tar över och blåser gruset genom slangar på kranarmen.

Stenmaterialet bör också vara tvättat.

– Klistret fastnar bättre på rent grus, dessutom beckar det lätt igen om det finns mycket nollmaterial, framförallt när materialet är fuktigt, säger Jens Södergren.

Stenmaterialet köps in från olika grustag och läggs på Svevias egna upplag.

– Då kan vi komma åt materialet dygnet runt.

En annan anledning är att de lastmaskiner som finns i täkterna ofta har för stora skopor.

– Snabelbilen är hög och när de ska tippa ur skoporna tar de ofta i bilen, det hamnar också ofta utanför.

På de egna upplagen finns ramper så att lastmaskinerna, som ofta är av det mindre slaget, kan tippa ner materialet från en högre höjd.

Snabelbilen såg dagens ljus för drygt 20 år sedan och är tänkt att användas främst i förebyggande syfte.

– Men jag kan laga ganska stora hål och till exempel fylla igen avgrävningar, säger Jens Södergren.

Han ser snabelbilen som en utmärkt kandidat till jobbet att ständigt underhålla vägarna så att småskadorna inte hinner växa till sig.

– Snabelbilen är mångkunnig, jag kan lägga in både små, små krackeleringar och stora hål, jag kan också justera där det står vatten och försegla runt brunnslock, broskarvar med mera. Vår reparationsmassa kan också självläka eftersom bitumenet mjuknar i sommarvärmen och kan röra sig med rörelserna i vägen.

Jens Södergren säger att det finns ungefär 30 snabelbilar i landet och att Svevia står för cirka 20 av dessa.

Snabelbilen kan rycka ut med kort varsel.

– Det behövs bara en man som gör allt inifrån bilen, jag kan dessutom värma alla material i bilen och jag värmer bara det jag gör av med, det är inget stort asfaltverk som måste gå för att jag ska kunna jobba. Dessutom sitter jag skyddad i bilen hela tiden.

Snabelbilens kritiker talar om risken för stenskott, att det ska vara kladdigt och att lagningarna inte håller. Jens Södergren håller inte med.

– Det är inte lagningarna som inte håller, snarare att vägen är så trasig att det bara är lagningarna som håller. Stenskott är ett känt bekymmer som vi försökt lösa, bland annat i det projekt som ledde till att denna bil utrustades med både vält och sop.

Är en sträcka riktigt dålig kan det vara svårt att veta var ribban bör läggas.

– En del vägar är för dåliga och man bygger ju tyvärr ingen ny väg med snabelbilen. Men den är oslagbar när det gäller mindre skador.

———————————————————————————————

Entreprenadbranschens egen tidning!

Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube! 

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.