Höga berg och djupa dalar
Under många år på 1980- och 90-talen var Per Anders Örtendahl stridbar generaldirektör för Vägverket. Ofta omstridd och ofta något av en journalists önskedröm eftersom han allt som oftast hade egenheten att uttrycka sig i klartext.
Redan på 1980-talet hade åratals otillräckliga underhåll av vägarna skapat en ohållbar situation. Sedan dess har det bara blivit värre för varje år som gått. Väl så prekär är situationen för den spårbundna trafiken där misshushållningen bidragit till stora trafikstörningar som påverkar ekonomin för såväl den enskilda personen som samhället.
Att regeringen därför skjuter till fem extra miljarder för att mildra effekterna av utslitna kommunikationsnät är välkommet. Detta trots att extrapengarna bara räcker till lite puts på ytan och dessutom bara får användas under de närmaste två åren.
Det sorgliga är att satsningen kommer på tok för sent. Varje år som upprustningen låtit vänta på sig har kostat samhället enorma summor i förlorad arbetstid och produktionsbortfall. Men, minst lika illa är att utökade satsningar på exempelvis infrastruktur gör sig bäst i lågkonjunktur när man får en bonus i form av ökad sysselsättning. Att vänta med arbetet tills man hamnat i en högkonjunktur med arbetskraftsbrist är knappast den optimala lösningen i ett mer långsiktigt perspektiv.
Kortsiktigt kan det se bra ut att handla upp uppdragen i hård konkurrens och gärna i stora paket som lockar ännu fler internationella företag till en marknad som redan är hårt pressad. Långsiktigt vore det säkerligen mer fördelaktigt samhällsekonomiskt att hålla sysselsättningen uppe under svåra tider, att skapa sysselsättning som ger skatteintäkter i stället för att betala ut stora summor i understöd till arbetslösa.
Inte minst trafiksituationen i den kungliga huvudkommunen har pekat på ytterligare ett bekymmer med den svenska modellen. En statlig rapport hävdar att de förseningar som drabbar köande stockholmare enbart på grund av vägarbeten belastar samhället med mer än sex miljarder kronor – varje år.
Generellt finns en mycket enkel lösning även om den lämpar sig sämre när det är brist på arbetskraft – använd kvällar och helger för att korta byggtiderna. Visst blir det en merkostnad, som kollektivavtalen är utformade finns till och med en del som tycker att merkostnaden inte på något sätt är försvarbar.
Av tradition vet vi att det är svårt för departement att hitta gemensamma lösningar, det är säkerligen inte lättare för stat, kommun och landsting att hitta de lösningar som är optimala för skattebetalarna. Mängder av offentliga byggprojekt har genom åren satts igång i högkonjunktur, med otillräcklig arbetskraft och till för höga priser med motiveringen att det skapas arbetstillfällen när byggnaden eller anläggningen står klar.
I praktiken har politiska beslut i åratal sett till att byggarnas konjunkturkurvor förstärks i stället för att jämnas ut. Inte ser det bättre ut i dag.