Monument eller tillväxt
En gammal god vän påpekade ofta att ingen är bättre än sina vänner. Innebörden var egentligen att ingen kan eller vet allt, men den som vet var svaren på allehanda frågor finns har onekligen ett försprång i tillvaron.
Vissa vänner gör sig dock bäst i det fördolda. Det har exempelvis Sverigedemokraterna nyligen blivit varse. Det är med stor säkerhet den värdegemenskap med partiet som uttrycktes av den norske attentatsmannen i Oslo och på Utøya som ligger bakom partiets anmärkningsvärda ras som uppmärksammats i den senaste mätningen från DN/Synnovate.
Nu är partiet i och för sig inte ensamt om att tappa mark. Skulle det vara val i dag skulle inte heller Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet få plats i riksdagen.
Att de mindre partierna börjar bli stressade är helt klart. Utspelen är många och blandade – och allt för ofta dåligt genomtänkta. Den kristdemokratiske bostadsministern Stefan Attefall rönte berättigad uppmärksamhet när han uppmanade studenter att välja bort storstäderna och söka utbildningsplats på annat håll.
För gemene man kan förväntningarna på en bostadsminister möjligen vara att han ska verka för en bostadspolitik som ger nödvändiga förutsättningar för att bygga bostäder där de behövs snarare än att styra studerandes val av studieort.
Som det ser ut just nu krossar Annie Lööf allt annat motstånd inför valet av ny partiordförande i Centerpartiet. Med sin karisma och den stora säkerhet hon visar i allahanda diskussioner om partiets politik är det många som betraktar valet närmast som en formsak.
Det som hittills kan oroa en del är att hon redan nu tycks ha inlett förberedelserna för att bygga ett gigantiskt monument över sig själv som politiker. Genom att driva frågan om de synnerligen tveksamma höghastighetstågen visar hon vissa luckor både vad gäller miljötänk och framför allt vad gäller varsam hantering av skattebetalarnas pengar. Höghastighetståg har definitivt sina fördelar, på längre sträckor inte minst som alternativ till flyget. Den stora frågan är dock om fördelarna med ett helt nyanlagt nät för höghastighetståg motiverar den gigantiska kostnaden. Slutnotan är omöjlig att bedöma, men mellan tummen och pekfingret kan det handla om storleksordningen 150 miljarder kronor.
För 150 miljarder kronor får vi fruktansvärt mycket infrastruktur, eller något annat som kan främja tillväxt eller välfärd.
Det intressanta är inte jämförelsen mellan höghastighetståg och nuvarande situation. Den jämförelse som måste göras är mellan höghastighetståg och den verklighet som uppnås om samma investeringskostnads används för att rusta upp den befintliga infrastrukturen. Det är en faktor som glöms allt för ofta i diskussionen om de stora fördelarna med höghastighetståg.
Mark Twain lär en gång ha sagt att civilisation är den oupphörliga produktionen av onödiga nödvändigheter. Möjligen förutsåg han då höghastighetståg i Sverige.