Fort men försiktigt – en svår ekvation
En halv miljon kubikmeter berg att spränga. Ett pressat tidsschema. Tusentals människor och den pulserande tunnelbanan ett stenkast bort. Mitt i innerstan. Sprängarna på Citybanan har det de gör.
Stockholm . – Det är ett drömprojekt, den ultimata utmaningen!
Göran Manell, NCC Constructions blockchef för berg kan inte annat än skratta när han ska beskriva arbetet med Norrströmstunneln.
– Klarar vi av det här? Med den här belägenheten? Med tunnelbanan och allt folk omkring? Det är oerhört komplicerat, och det är kul!
Den drygt kilometerlånga Norrströmstunneln är en del av den totalt sex kilometer långa Citybanan, som kommer att sträcka sig från Södra Station till Tomteboda.
NCC:s uppdrag här går ut på att bygga två dubbelspår, en servicetunnel och en pendeltågsstation med två plattformar, 255 meter långa, elva meter höga och 27 meter breda.
NCC Construction utför arbetet via dotterbolaget Norrströmstunneln och entreprenaden sträcker sig från området kring Gamla Brogatan till Riddarholmen. Tunneln kommer att passera under både den röda, den gröna och den blå tunnelbanelinjen. Den dras också under Klara Kyra och en rad hotell, för att inte tala om alla bostäder, kontor och affärer som finns i City.
Under tunnelbanan
Allt som görs, görs långt under stockholmarnas fötter. Som djupast går Norrströmstunneln drygt 40 meter under jord. Tunnlarna som ska byggas är höga och under Centralen väntar ett virrvarr av korsande tunnlar.
– På vissa ställen har vi riktigt kraftig bergtäckning, på närmare 30 meter. Men när vi passerar under T-blå är det som minst bara en meter, säger Jan Molander, ansvarig för projekteringsutveckling.
T-blå är förkortningen för tunnelbanans blå linje och den som ligger djupast av dem alla.
Sprängningsarbetena påbörjades 2009 och de avslutas 2013 om allt går enligt plan. I slutet av maj hade knappt 200 000 kubikmeter berg sprängts ut. Det motsvarar 43 procent av den totala mängden på 460 000 kubikmeter. En del knivigheter är redan avklarade.
– Vi har ju tagit oss under T-blå, det var en besvärlig etapp, kommenterar Göran Manell.
Men det är inte läge att andas ut.
– Lika mycket komplicerade arbeten återstår, säger Jan Molander.
Helig trafik
Sprängningsarbetena utförs under stora restriktioner. Varje dag färdas tusentals personer med någon av tunnelbanans tre linjer och att inskränka trafiken är i princip otänkbart.
Tunnelbyggarna har fått anpassa sig efter detta. Tunnelbanans röda och gröna linjer är heliga, här färdas så mycket folk att man inte kan stänga av trafiken ens i några minuter.
– Vi har fått anpassa laddningarna där i stället, säger Göran Manell.
Den blå linjen ligger djupast, och därmed närmast arbetet med Citybanan. Tack vare att stationen förstärkts med glasfibernät och bultar kan man dock skjuta lite större salvor här.
– Tack vare förstärkningen fick vi tillåtelse att använda ett gränsvärde på 92 mm per sekund och vi får ut otroligt mycket mer, upp till tre meter per salva i stället för kanske en säger Göran Manell.
Förutsättningen är att trafiken stängs av. NCC har fått tre fasta skjutttillfällen per dag då detta får göras.
– Men SL klarar bara av att stänga av trafiken två gånger, så vi får planera sprängningarna efter det, säger Göran Manell.
Det tredje skjuttillfället utnyttjas också, men då gäller gränsvärdet 30 mm/sekund.
Elektronikkapslar
Den ständige fienden är vibrationer. Sprängarnas främsta vapen i den kampen ligger i sprängtekniken.
– Nyckeln är tändarna, vi kör rätt stora salvor på 200-250 hål och då vill man skjuta med en gång, säger Göran Manell.
Konventionella tändare har en begränsning eftersom det inte finns tillräckligt många tändarnummer att tillgå. Sprängarna har därför valt att dubblera och låta flera tändare få samma nummer. För det mesta fungerar det, men ibland går två tändare av i samma millisekund.
– Det är en chansning och ibland blir det ett övertramp, säger Göran Manell.
NCC valde därför att använda elektronikkapslar när det skulle sprängas i närheten av T-blå.
– Vi började spränga där hösten 2010 och det har fungerat väldigt bra, fortsätter Göran Manell.
Arbetet under den blå linjen har kantats av restriktioner. På vissa ställen har förstärkningar krävts innan man fått ta ut berg. På andra har risken för sprickor inneburit att man fått minska laddningarna.
De höga tunnlarna har också inneburit anpassningar.
– Vi har sprängt ut två sexton meter höga teknikrum, och tvingades då spränga i två nivåer, med både ett galleri och en pall, eftersom vi bara kan göra elva meter höga tunnlar, säger Jan Molander.
Nere i underjorden har man i dag tre stora borriggar, ett par skrotningsutrustade grävare, cirka 30 bergbyggare och 15-20 tunnelbyggare.
Invecklat
De tre riggarna snurrar runt mellan de olika tunnlarna, alltid ska det borras någonstans.
– Vi borrar, skjuter, lastar ut, skrotar, förstärker och efter var tredje salva ska man injektera, säger Göran Manell.
Han konstaterar att projektet är oerhört invecklat och det är inte helt lätt ens för byggarna själva att greppa alla komplikationer. Jan Molander beskriver arbetsgruppen som både engagerad och kunnig. De flesta är dessutom mycket erfarna, majoriteten har jobbat tillsammans med både Arlandabanan och Södra Länken. Något att luta sig på när det svindlar av svårigheter.
– Det finns ju grader i helvetet, när vi jobbade med Södra länken tyckte vi att det var en stor utmaning men med facit var det inte så farligt. Men det kanske man kommer att tycka om det här med, skrattar Göran Manell.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.