Bergsprängaren som vägrar chansa
En av Nils Janssons bergsprängare miste livet när borriggen gled iväg. Sedan dess backar han inte när det gäller säkerhet. Vägrar beställaren erbjuda en säker arbetsplats får det vara.
Åkersberga. Pang! Det är en rätt beskedlig smäll men högen av sprängmattor studsar till och ett moln av rök väller fram i den soldränkta gläntan i Svinninge. Det som tidigare var en bergknalle är nu en hög stenblock. När högen är borta ska ett garage byggas här.
– Jag halkade in på det här, säger Nils Jansson som startade företaget 1990.
Han började i byggsvängen i slutet av 1960-talet. Några år senare fick han erbjudande om att prova på bergsprängning. Hans far hade jobbat i branschen och Nils var inte sen att testa. Och sedan var han fast. Han sprängde berg så det stod härliga till, ända tills byggbranschen började svaja i slutet av 1980-talet.
– Jag var bergbas på NCC men det var jättetufft, vi satt i ett förråd i Järva och väntade på jobb som aldrig kom, minns Nils Jansson.
Då ingrep ödet. En kille han kände bad om hjälp med sina spränguppdrag. Nils Jansson hyrde en borrvagn och började jobba, först åt bekantingen och sedan åt sig själv i den egna firman Enjis Bergsprängning AB (namnet taget från hans initialer NJ).
Döden
Det var fortsatt tufft i branschen men Nils Jansson lyckades få jobb. Han vågade till och med köpa en egen borrvagn, en luftmaskin.
Efter några år bytte han upp sig till en stor och en liten hydraulisk borrvagn och skaffade sig en anställd. Snart trillade jobben in så fort att han blev tvungen öka på både personalstyrkan och maskinparken.
2005 grep ödet åter in. Nils Jansson jobbade på ett bygge i Gustavsberg när telefonen ringde.
– Jag fick veta att en av mina anställda klämts till döds av en borrigg på Norrortsleden, säger han sammanbitet.
En timme efter samtalet var Nils Jansson och hans anställda på olycksplatsen. Han hade lejt ut både borrigg och förare till ett annat företag och nu fick den samlade sprängarskaran veta att riggen hade börjat glida nedför en slänt.
Föraren, som Nils Jansson beskriver som både erfaren och ansvarsfull, åkte med på maskinens sida och hade ingen möjlighet att fly. Han omkom när riggen klämde honom mot bergväggen.
– Det var jättetufft, det blev som ett vakuum.
Radiostyrning
Arbetskamraterna tacklade händelsen på olika sätt. Någon slutade, branschen kändes inte längre säker. De som stannade pratade mycket. Och Nils Jansson började bygga om sina riggar.
– Jag pyntade in och började bygga om dem direkt, redan innan Vägverket förbjöd icke-fjärrstyrda riggar.
Radiostyrda riggar är säkrare, men de löser inte hela problemet.
– Man har tagit bort ett riskmoment men det beror mycket på operatören också. Man vågar kanske mer än man borde med en låda på magen. Riskerna är många. Man kan välja fel väg. Man kan ramla. Borriggen kan tippa.
Nils Jansson är därför noga med att tacka nej till beställare som erbjuder osäkra arbetsplatser och ställer orimliga krav.
– Det ska vara ordnade vägar och en säker hantering på arbetsplatsen. Tidsplanen måste också vara rimlig. Annars backar vi ur redan på anbudsstadiet, säger Nils Jansson som uppger att han gjort verklighet av det hotet vid flera tillfällen.
Chansar inte
– Vi chansar inte. Jag är expert på bergsprängning medan de är lekmän. Säger jag att de måste bygga en väg måste de bygga en väg. Man får inte äventyra människors liv.
Bergsprängarnas branschförening Bef arbetar för att höja beställarnas kunskapsnivå och därmed öka säkerheten. Det bådar gott för framtiden men löser inte allt säger Nils Jansson.
– Det är inte alltid huvudentreprenören vi har att göra med, de har kanske lagt ut jobbet på en kross- eller schaktentreprenör som sedan får alla papper och lejer in oss. Då får vi kanske inte veta det vi behöver veta för att kunna utföra vårt arbete. Där kan det brista, både när det gäller ekonomi och tidplaner.
Liten dumper
I dag har företaget sex anställda plus två F-skattare som också kör maskin. Man spränger, bygger vägar, lägger ner ledningar och utför allehanda entreprenaduppdrag.
– De flesta jobb vi tar är små, vi räknar på större jobb men har inte utrustning och folk att utföra dem själva. Då hyr vi in folk eller delar med oss av jobbet, säger Nils Jansson.
I maskinparken finns tre grävmaskiner (en stor Caterpillar 320, en bandburen Hyundai på 14,5 ton och en hjulburen Hyundai på 14 ton försedd med släpkärra), fyra Sandvikborrvagnar (varav tre är hjulburna och den fjärde en äldre Tamrock), en Volvo FM12 lastbil, en Caterpillar hjullastare samt en liten Hydremadumper.
Mycket jobb
Företaget omsätter ungefär tio miljoner kronor om året och just nu flödar jobben.
– Min hjulgrävare går för Eon och jag har 2-3 borrvagnar på NCC-jobb. Vi har också en hel del mindre jobb, säger Nils Jansson.
Han kör mycket själv och får ägna kvällar och helger åt pappersarbetet.
– En revisor sköter räkningarna men jag betalar ut alla löner, räknar på alla jobb, söker alla tillstånd och planerar objekten.
I fjol funderade han på att börja dra ner på takten. Men det är svårt när uppdragen ramlar in och arbetslusten pockar på. Nils Jansson trivs alltjämt bäst på berget.
– Jag tycker det är väldigt skoj, särskilt när vårsolen lyser!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.