På spaning i gropen
Den ena arbetaren efter den andra dök upp på mottagningen med onda axlar. Till slut klev Gunilla Dahlgren, sjukgymnast och ergonom på Previa, ner i gropen för att spåra upp boven i dramat. Det visade sig vara spaden.
– De hade ont i axlar, nacke och arm, jag började fundera på vad det kunde bero på.
När Sveviaarbetaren Peter Holmqvist dök upp på mottagningen med onda axlar beslutade hon sig för att en gång för alla ta reda på vad arbetarna utsattes för på jobbet. Hon följde med Peter ut i gropen för att försöka identifiera riskerna.
– Bilden blev mer konkret när jag fick se hur mycket de skottade, det kunde bli flera timmar om dagen, säger Gunilla Dahlgren.
Hon studerade Peters arbete och fick även kontakt med hans kollegor som undrade vad som stod på. Det visade sig att även de hade upplevt besvär.
– Det bekräftade bilden av att det är viktigt att titta på detta, det är mycket vanligt att ha eller få besvär och att det kan bero på att man måste skotta en hel del i arbetet.
Gunilla Dahlgren betonar att fysisk belastning i sig inte är farligt, det är nyttigt att arbeta sig svettig och den största hälsorisken för dagens människor är tvärtom fysisk inaktivitet.
Ensidigt arbete under lång tid betraktar hon dock som farligt och på plats i gropen kunde hon konstatera att spaden innebar flera problem. Arbetarna skottade länge, ofta flera timmar om dagen, arbetsmomentet innebar en belastning och arbetsställningen var dessutom dålig eftersom den som skottar ofta stod framåtlutad.
Det kanske främsta riskmomentet var den "stöt" som spaden ger upphov till, en stöt eller klang som fortplantar sig upp i både händer, armar, axlar och nacke.
– Det blir en hård stöt i backen, arbetarna skottar ofta grus och till och med när man gräver i till synes mjuka ytskikt kan man råka på en sten, säger Gunilla Dahlgren.
Risken för arbetsskador kan ofta minimeras genom att till exempel låta maskiner utföra vissa sysslor. Gunilla Dahlgren blev dock snabbt varse att spaden är mer eller mindre omöjlig att byta ut i dagens läge.
Eftersom problemet inte har en självklar lösning frågade hon arbetarna om de hade några idéer. Någon nämnde då vibrationsdämpande hammare, och så föddes idén om att försöka ta fram en bättre spade.
Gunilla Dahlgren hade redan tidigare samarbetat med Designhögskolan och undrade om arbetarna kunde tänka sig att ställa upp i ett projekt som syftade till att förbättra deras arbetsmiljö. Det ville de.
– Jag tog kontakt med skolan och det ena ledde till det andra.
Nu är projektet över och Gunilla Dahlgren är mycket nöjd med studenternas insats.
– De har verkligen "tänkt utanför boxen", gjort fantastiska analyser och provat nya idéer utan att tappa fokus på det som verkligen är viktigt.
Hon hoppas att några av idéerna ska kunna förverkligas till riktiga produkter.
– Vissa av modellerna är mycket intressanta och kan man kapa topparna på riskerna är mycket vunnet, dämpar man till exempel vibrationen med tio procent är det stor skillnad mot inget.
Det finns många parametrar att förbättra och chansen är stor att man på så sätt lyckas förbättra arbetsmiljön avsevärt anser hon.
– Blir den bättre än den är nu är det en vinst.
Hon hoppas också kunna se skillnad på hur anläggningsarbetarna mår om några år.
– Exponeras man för ett arbetsmoment och sedan byter redskap bör man kunna se förändring i hälsan för medarbetarna.
Gunilla Dahlgren konstaterar att det även för övrigt finns mycket att förbättra när det gäller anläggningsarbetarnas arbetsmiljö till exempel när det gäller tunga lyft.
– Man måste kanske använda lyftredskap eller variera arbetsuppgifterna bättre, det är en organisationsfråga, säger Gunilla Dahlgren.
De enskilda arbetarna har också ett ansvar, de måste använda de hjälpmedel som finns och uppmärksamma arbetsledarna om problem uppstår.
– Särskilt yngre medarbetare är ivriga och hugger ofta i utan att tänka efter, de vill göra sitt jobb men känner inte till riskerna eftersom de inte känner av några krämpor än, säger Gunilla Dahlgren.
De äldre medarbetarna har mer erfarenhet, de är ofta tryggare och vet att det straffar sig i längden med att inte planera och organisera sitt arbete så att det blir så bra arbetsställningar som möjligt, att använda hjälpmedel när det är relevant (till exempel vid tunga lyft) och variera mellan olika moment.
– Hos de äldre rutinerade medarbetarna är det mer rutin att exempelvis hämta en stege, dela upp för tunga lyft och lyfta två gånger eller använda lyfthjälpmedel, att man pratar med varandra och planerar så man varierar mellan olika arbetsmoment, säger Gunilla Dahlgren.
Hon rekommenderar alla att våga känna efter – och säga ifrån om något inte känns bra.
– Man ska inte vänta till dess man börjar ha ont, en viktig signal på ohälsa är till exempel att känna en onormal trötthet. Då måste man försöka se vad som ligger bakom så att man kan lösa problemet.
Hon efterlyser ett bättre samarbete på arbetsplatsen, där arbetarna hojtar till när något inte känns bra och arbetsledarna tar tag i problemen. Ofta finns det tekniska lösningar eller mer ändamålsenliga redskap att ta till, och det är alltid möjligt att förändra arbetstempot eller upplägget av jobbet.
– Det är viktigt att inte skapa prestige i att utföra ett arbetsmoment på ett sätt som kan ge skador på sikt. Det finns väldigt mycket att göra och ibland behövs inte ens särskilt stora förändringar. Över tid brukar man kunna lösa nästan allt.