Ohio River är med sin längd på närmare 1 600 kilometer den största bifloden till Mississippi. Delvis fungerar vattendraget som gräns mellan delstaterna Indiana och Kentucky. Strax norr om Louisville, och söder om Madison inleddes 1977 byggandet av en kärnkraftanläggning vid floden på Indianasidan. Efter investeringar på i runda tal 20 miljarder kronor beslöts 1984 att projektet skulle stoppas. Dödsstöten kom egentligen redan 28 mars 1979 i samband med den partiella härdsmälta som drabbade kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg. Sedan byggandet avslutades har den gigantiska anläggningen praktiskt taget bara fungerat som ett monument över en misslyckad energisatsning i den större skalan. Nu är det dock dags att jämna betongkonstruktionerna med marken för att bereda plats för nya, kommersiellt mer gångbara projekt. En av aktörerna som står bakom nydaningen är MCM Management Corp som äger 233 hektar av området som bland annat följer Ohiofloden längs en 760 meter lång sträcka. För rivningsentreprenörerna är det mest positiva att det material som ska hanteras inte är kontaminerat eftersom kärnkraftverket, som fått namnet Marble Hill, aldrig togs i bruk. Det som däremot försvårar arbetet är att en del av byggnaderna konstruerats för att kunna stå emot trycket även från en kärnkraftsbaserad olyckshändelse. Kort sagt mycket motståndskraftig betong och mycket armering. – Ingen har över huvud taget funderat på hur en demolering av byggnaderna skulle kunna genomföras. Det finns inte konventionella redskap som klarar uppgiften. Bara för att komma så långt som vi hittills gjort har det krävs en enorm insats av våra ingenjörer, säger MCM Managements vvd Mark Ramun. Den riktigt stora utmaningen bestod i demoleringen av ett par mycket hårt armerade silobyggnader, ett arbete som krävde ett väl genomarbetat samspel mellan sprängmedel och hydraulhammare. Enligt Mark Ramun inleddes arbetet med traditionella hydraulhammare som utan svårigheter klarade de mer normala byggnaderna, men efter en månad när de sattes in på de tunga konstruktionerna räckte inte kapaciteten till. Lösningen levererades av Fred Wahl, på Columbus Equipment, återförsäljare för Atlas Copco, baserad i Cincinnatti. – Det här jobbet kräver hammare som är större än vad flertalet av våra kunder vanligtvis behöver, säger Fred Wahl, som föreslog bamsen i programmet, HB 7000, en koloss på sju ton avsedd för bärare i storlekar från 65 till 120 ton. Det tog inte många timmar innan Mark Ramun var övertygad om att redskapet var det rätta placerat på en Caterpillar 375, en bandgrävare i 80-tonsklassen. – Ingen hammare klarade av betongen innan vi fick tillgång till Atlas Copcos maskin. Inom två eller tre veckor hade vi sett så goda resultat att vi beställde en till, säger Mark Ramun. För platschefen Denise Brown var valet lätt. – Man har sannerligen inte sparat på armeringen i de 1,5 meter tjocka siloväggarna. Vi arbetade i tre dagar på en sektion med en annan hammare. När vi satte HB 7000 på samma typ av jobb gjordes arbetet på tre timmar. Och bedömningen görs med praktiskt taget ett helt livs erfarenhet från bygg- och rivningsplatser. Redan som liten fick hon nämligen följa med sin far ut på allehanda byggarbetsplatser. Och den erfarenheten kommer väl till pass när hon själv får basa över ett rivningsjobb som ställer stora krav på såväl utförare som utrustning. Med hjälp av hydraulhammarna rivs en betongkonstruktion som binder samman de två silobyggnaderna. Dessutom frigörs armeringen i siloväggarna för att möjliggöra den sprängning som krävs för att på enklast tänkbara sätt få konstruktionen att rasa. I praktiken används samma teknik som vid en trädfällning. En kil slås in på ena sidan för att belasta en brytpunkt på den andra så hårt att silon faller. Tätt mellan borrhålen För att hitta rätt strategi vid sprängningen borrades 0,4 meter djupa provhål med 7,5 centimeters diameter. Efter provsprängningarna valdes att placera borrhålen i ett rutmönster med måtten 0,91x1,06 meter med en laddning på 1,6 kg i varje hål. För att kunna arbeta på höjder ända upp till 21,5 meter användes ett borraggregat monterat på en gaffeltruck. Sprängarbasen Fred Nicol på Chicago Explosives är minst sagt gammal i gården med erfarenheter som slår de flesta. Efter att ha jobbat med gruvsprängning sadlade han om till rivning på 1980-talet. Även med den breda kompetensen imponerades han över konstruktionens motståndskraft. – Den är motvillig. Du skulle kunna köra in i den med ett tåg utan att rubba den det minsta. I grunden handlar det om en förvånansvärt stor mängd tjockt stål. Det handlade nämligen inte bara om tuff betong med normal armering. I konstruktionen fanns rejäla stålbalkar och under byggnaden fanns dessutom en stor rund behållare avsedd för radioaktivt material och stora ståltankar som sträcker sig närmare fyra våningar. Denise Brown ser konstruktionen som ett utmärkt exempel på såväl ingenjörskonst som byggande när de är som bäst. Bland annat var varje balk försedd med identifikationsnummer. – Det finns ingenting i det här uppdraget som varit lätt. När du tror att du kommit på en lösning för att riva en detalj eller för att frilägga någonting, upptäcker du att det finns ytterligare ett lager därunder som du också måste ta dig igenom, säger Denise Brown. Normalt sett skulle stora delar av ett nedlagt kärnkraftverk aldrig kunna återanvändas. För Marble Hill är det närmast tvärtom. I och med att verket aldrig togs i drift blev det heller inte kontaminerat. I praktiken är det en helt ny konstruktion så vårt mål är att återvinna 99 viktprocent av den nedtagna byggnaden, säger Mark Ramun, som också ger en eloge till Atlas Copco. – Det här är vår första erfarenhet av Atlas Copcos hammare och vi har en väldigt stor utrustningsflotta. Vi har stundtals haft mer än 100 mobila saxar och vi har tagit hand om miljontals ton med stål. Men vi har aldrig stött på den här typen av betong. Om de hammare vi använt visar samma prestanda i fortsättningen, kan jag lugnt säga att vi kommer att hålla oss till Atlas Copco i fortsättningen, säger Mark Ramun.