Det sätter naturligtvis sin prägel även på byggverksamheten. Äntligen ser det ut som om bostadsbyggandet skjuter fart på nytt. Och det är absolut nödvändigt. Vi har redan tappat tempo under de senaste tre åren med sina katastrofalt låga påbörjandevolymer. Tyvärr är ökningen inte tillräckligt stor för att den nuvarande bostadsbristen ska försvinna, men den ökar i varje fall inte lika snabbt. Det kraftigt ökade bostadsbyggandet kommer lägligt eftersom anläggningsbyggandet, efter fjolårets stora lyft, nu tycks stanna kvar på ungefär oförändrad nivå, sett i ett längre perspektiv. Sammantaget ser det ändå ut som om bygg- och anläggningsindustrin har en förhållandevis stark period framför sig, definitivt i våra stora befolkningscentra. För min egen del spelar det ingen roll hur jag kör från bostaden i Sundbyberg om jag vill se en byggarbetsplats. Här byggs vägar, bostäder, spårvägar, handelsplatser, kontor och mycket annat. Till och med en gigantisk arena är på väg att uppföras i närområdet. Regeringens nyligen lämnade budgetproposition innehåller inte några himlastormande nyheter som avsevärt kan påverka tillvaron för byggsektorn. Budskapet är att vi fortfarande befinner oss i lågkonjunktur med lågt resursutnyttjande och hög arbetslöshet, om än i en fas av stark återhämtning. Utrymmet för stora satsningar är därför begränsat. Exempelvis förlängs inte den så kallade närtidssatsningen som bidragit till att efterlängtade brister i den eftersatta infrastrukturen kunnat byggas bort. Regeringen hade under den föregående mandatperioden en oväntat njugg inställning till alternativa finansieringslösningar. Valet av Catharina Elmsäter-Svärd som infrastrukturminister efter Åsa Torstensson kan ge en öppning. Den som förespråkar offentlig-privata samverkanslösningar som landstingspolitiker kan definitivt arbeta efter samma linje i rikspolitiken. Utan att gå allt för noga in på de slutgiltiga lösningarna lovar regeringen åtgärder som ska förbättra villkoren för entreprenörer. Här återstår mycket att göra. Åsikterna går isär om värdet av lättnader som regeringen onekligen infört under föregående mandatperiod. Inte minst småföretagarna hade hoppats på en hel del ytterligare förenklingar av det vardagliga slitet. Och naturligtvis höjs åter det vanliga ropet på sänkta arbetsgivaravgifter som av de flesta betraktas som det största hindret mot nyanställningar och därmed ökad sysselsättning. På den positiva sidan finns löftet om en fortsättning av den krångliga väg till sänkt beskattning av tjänster som kallas rot- och rut-avdrag. Även den tänkta utbyggnaden av lärlingssystemet får många plustecken. Inte minst inom byggnäringen finns många goda erfarenheter även om man i dag fortfarande har svårt att hitta lärlingsplatser till alla som behöver dem. Det är förödande att ungdomar satsar tid och kraft på en utbildning som inte får slutföras. Annars är det uppenbart att just rekryteringen kommer att bli en rysare för många branscher. Inför de stora pensionsavgångar som väntar blir det en huggsexa om såväl ungdomar som nya svenskar. Redan nu har företagen svårt att hitta rätt kompetens. Konsekvensen blir längre rekryteringsprocesser, ökade inslag av inhyrd personal och sänkta kompetenskrav. När kompetenskraven sänks så här tidigt i den ekonomiska uppgångsfasen kan vi redan nu räkna med kommande kvalitetsproblem.