Socialdemokraterna har under många år i regeringsställning lärt sig att marknadsanpassa skatterna. För höga alkohol- och tobaksskatter leder till ökad import – laglig och olaglig. Å andra sidan kan beskattningen av exempelvis bostäder höjas hur mycket som helst eftersom ingen kan ta med sitt hus och flytta till ett annat land. Årets kovändning görs med anledning av rotavdraget som de rödgröna tidigare velat riva upp om de kommer till makten. Nu hyllas avdraget med rätta av samtliga partier som lovar att det blir kvar mandatperioden ut. Frågan är bara om man insett rotavdragets betydelse som motvikt till svartjobb eller om det "bara" är en anpassning till den opinion som i allt högre grad tar avdraget till sina hjärtan. Efter många års försyndelser i regeringsställning känns det också sympatiskt att Socialdemokraterna med sina samarbetspartier äntligen tycks ha insett betydelsen av fungerande kommunikationer. Plötsligt finns hur mycket pengar som helst till såväl investeringar som underhåll – framför allt för den spårbundna trafiken. Med stolthet slår man fast att det rödgröna trafikpaketet är 100 miljarder kronor större än regeringens. Besvikelsen på den rödgröna sidan är att Socialdemokraterna säger sig vara för Förbifart Stockholm trots att man säger nej. Kravet på lokal folkomröstning visar bara en fatal flathet gentemot Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Hittills har ingen lyckats förklara hur man ska kunna lösa den distanstrafik som i dag tvingas in i stadscentrum med hjälp av exempelvis lokalbussar. Å andra sidan säger exempelvis Miljöpartiet att man i stället vill satsa på kollektivtrafik för stockholmarna – kollektivtrafik som då förmodligen tvingas puttra fram i långsam takt tillsammans med alla utsocknes trafikanter som kommer att fortsätta att tvingas in i smeten av den rödgröna röran. Möjligen är löftet om bättre kollektivtrafik en flirt med stockholmarna som ska få dem att glömma att det är deras boende ska täcka delar av de utlovade skattesänkningarna. Ett återinförande av fastighetsskatten är inget annat än en straffskatt på boende i våra tillväxtregioner. Möjligen av rättviseskäl får naturligtvis även glesbygden sitt i form av en rejäl höjning av drivmedelsskatterna. Det är dessutom en skatt som slår oerhört hårt mot exempelvis ensamstående föräldrar som måste ha bil, bland annat för att kunna köra sina barn till olika aktiviteter. Redan nu innebär beskattningen på svenska fordon att åkerierna lagt ner alla ambitioner att konkurrera på de internationella marknaderna. Med den föreslagna kilometerskatten finns stor risk att svenska åkerier inte heller kan konkurrera på den egna hemmamarknaden. Att en sådan höjning dessutom slår oerhört hårt mot två av världens ledande lastbilstillverkare som råkar finnas i Sverige borde få åtminstone någon facklig företrädare som värnar om sysselsättningen att ta sina röda partikamrater i örat. Möjligen kan man också fundera över hur de rödgröna tänker finansiera sina utfästelser. Tar man bort alla som utlovats skattelättnader återstår egentligen bara en grupp som får ta smällen – de som arbetar.