Många valde att stanna i Sverige under semestern trots att utlandsturism gynnades av den stärkta kronan. Själv har jag snurrat en del på de svenska vägarna och det är lätt att inse betydelsen av ett utbrett och helst också bekvämt och säkert vägnät för att människor och gods ska kunna ta sig fram i vårt avlånga land. I ungefär 35 år har jag någorlunda frekvent tagit mig mellan den kungliga huvudkommunen och min jämtländska hembygd. Fortskaffningsmedlet har varierat, flyg, tåg och bil. Flyget är fortfarande överlägset snabbast, men har inte gjort mycket för att öka attraktionskraften under de 35 åren. På tåget kan det i dag till och med vara svårt att få tag på de förkättrade mackorna i plast. Under sommaren har det visat sig att SJ inte bara har svårt att klara trafiken vintertid. Sommarens värme tycks innebära väl så stora problem. Både tåget och flyget har ju dessutom nackdelen att flygterminaler och järnvägsstationer sällan ligger nära slutmålet. Det krävs ytterligare kommunikationer som ännu mer sällan passar ankomst- och avgångstider. Det är föga förvånande att vägarna under sommaren har varit fyllda med minst lika välfyllda bilar där familjer enkelt kunnat ta med både sig själva och allt bagage som behövs från dörr till dörr. Biltransporterna görs dessutom på vägar som oftast blivit säkrare, snabbare och betydligt mindre miljöbelastande eftersom de allt oftare dragits förbi tätorterna. I dag är det framför allt stockholmarna som fortfarande måste finna sig i att en strid ström av fordon tvingas in i stadskärnan. Vägnätet har blivit bättre, det gäller även i glesbygd även om det där fortfarande finns mycket kvar att göra. På många platser där bilen är enda alternativet hänvisas trafikanterna fortfarande till smala, slingrande grusvägar där viltfaran är närmast gigantisk. Möjligen är de tjälskador som förblir oåtgärdade landsbygdens svar på de trafikbulor som ska dämpa trafikhastigheten i stadskärnorna. En av sommarens "snackisar" som nu tagit ny fart är tjänstemomsen, den närmast konfiskerande skatt som varken s-styrda eller borgerliga finansministrar vill göra sig av med. Det var länge sedan jag slutade hoppas på en finansminister som inser det orimliga i att staten tar in mellan fem och tio kronor för varje krona som den som utför jobbet kan stoppa i egen ficka. Tyvärr leder den inställningen till svartjobb och kriminalitet, minskad sysselsättning, minskade skatteintäkter och ökade offentliga utgifter. Dagens halvhjärtade lösningar som rot- och rutavdrag är bara onödigt komplicerade vägar att komma runt grundproblemet. Märkligt nog driver nu det vanligtvis tillväxtfientliga Miljöpartiet parallellt med Centerpartiet linjen att tjänstemomsen ska halveras. En sund inställning som i vart fall innebär ett litet steg mot en rimligare tjänstebeskattning. Dessvärre tycks inget av partierna ändå riktigt inse det rätta värdet av en sådan reform. Det är svårt att få stöd för en förändring som påstås belasta samhället med i mycket runda tal tio miljarder kronor, pengar som i så fall i statsbudgeten måste tas från exempelvis pensionärer eller sjukvård. Maria Wetterstrand och Maud Olofsson borde liksom Anders Borg läsa de utredningar som gjorts sedan många år i byggbranschen och som visar att varje avdragskrona i praktiken ger dubbla värdet tillbaka till statskassan. Det ger mer tryck i argument och bättre ekonomi för både individer och samhälle.