I och med den överenskommelse som fick namnet Dennispaketet fanns en bred samsyn om att Stockholms påtvingade roll som flaskhals i trafiken skulle upphöra. Långsamt gående fordon skulle inte längre tvingas spy ut sina avgaser i världens kanske vackraste huvudstad. Genomfartsgatorna skulle slippa sin funktion som milslånga parkeringsplatser. Spårtrafiken skulle få en utbyggnad som ökade tågets attraktionskraft vid såväl kortare som längre transporter. De flesta såg hur effektivare kommunikationer skulle korta restider, öka näringslivets konkurrenskraft och minska improduktiv restid till och från utbildningar och arbeten. Det såg bra ut för Sverige – i drygt fyra år. I början av 1997 beslöt den socialdemokratiska regeringen att upplösa överenskommelsen. En del projekt hann sättas igång och slutföras. Det mesta återstår att göra. Det har gått 13 år efter den dolkstöt som satte stopp för en angelägen storsatsning. Sverige har tappat tempo och konkurrenskraft. Miljöbelastningen är betydligt större än vad den hade kunnat vara. 2007 redovisades ett nytt paket, som den här gången fick namn efter Carl Cederschiöld. Viktiga mål är att minska klimatpåverkan och buller och att förbättra luftkvaliteten. Ett av de bärande inslagen är den så kallade Förbifart Stockholm, en led som var av vital betydelse även i det 15 år äldre Dennispaketet. Båda paketen har skapats med bred parlamentarisk enighet, där även Socialdemokraterna insett värdet av fungerande kommunikationer. Men har en vänsterregering raserat förhoppningarna en gång tidigare kan man väl göra det igen. Det som var en självklarhet för några veckor sedan har kastats i papperskorgen för att tillmötesgå de tillväxtfientliga Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det som var en långsiktig och sund överenskommelse om infrastruktur ska nu, enligt den rödgröna röran, i händelse av ett regeringsskifte förvandlas till ett spektakel för folket i form av en folkomröstning om Förbifart Stockholm. S-märkta regeringar har tidigare visat god förmåga att manipulera frågeställningen eller selektera de som får göra sin röst hörd. Vare sig frågorna om kärnkraft eller trängselskatt har skötts på ett sätt som gör att man kan känna sig stolt över att vara svensk För det första innebär en folkomröstning att ett angeläget projekt skjuts ytterligare på framtiden med ökade kostnader och ökad miljöbelastning som följd. Men än viktigare är att frågan borde ligga gott och väl inom ramen för politikernas kompetens och ansvar. Den regering som inte är kompetent eller har mod nog att fatta beslut om ett enkelt infrastrukturprojekt – om än stort - bör över huvud taget aldrig tillträda. Det samma gäller definitivt en regering som utlyser folkomröstning i de frågor där man inte kan komma överens inbördes. Annika Billström värvade många röster till Socialdemokraterna genom att lova att det inte skulle bli någon trängselskatt. När hon gjort sitt jobb kastades hon ut. Nu är det Carin Jämtins tur att garantera en ny förbifart. Undrar vad årets socialdemokratiska vallokomotiv hittar på om den rödgröna röran vinner valet.