Zinkgruvan, Askersund. Det är tidig morgon veckan före jul och fortfarande halvmörkt ute, när den klargula bakkroppen till en Atlas Copco E2 C backas fram på en spannmålskärra mot hissportarna. Man ska frakta ner godset genom samma schakt som används för malmuppfordring, och har därför bara förmiddagsskiftet på sig. – Vi bör ta upp 3 000 ton malm per dygn för att hålla anrikningsverket igång, och det görs på eftermiddagar och nätter. Det behövs en klar planering mellan produktionsenheten och serviceenheten för att få minsta möjliga störning, säger Gruvservicesektionens chef Leo Hirverud. Att frakta ner alla de delar som en 26 ton tung E2 består av tar mellan fyra och sex timmar, effektiv tid. Oftast får man dock dela upp transporterna över två dagar eftersom även annan utrustning måste skickas ner. Zinkgruvans produktion ökar, och från nästa år beräknas produktionen ligga omkring 3 600 ton malm per dygn. Man håller som bäst på att spränga ut en dagramp ner till 650-metersnivån där utrustning kan köras ner, vilket frigör fler timmar till malmuppfordring när rampen står klar i november 2010. Men ännu måste man montera isär större maskiner för att ta ner dem med hissen, och denna morgon är det alltså den drygt tio ton tunga rumpan till en E2-rigg som ska ner i djupet. Borriggen tillhör underentreprenören Bergteamet, och det är Bergteamets mekaniker som styckat upp den, men transporten ner till 800-metersnivån sköts av Zinkgruvans eget folk. – Säkerheten är naturligtvis A och O, så våra killar är med också vid demonteringen, talar om vilka mått det ska vara och så vidare. Man måste tänka till kring hur man ska ställa in och ta ut grejerna, säger Leo Hirverud. Har ni haft några missöden någon gång? – Visst har det varit tajt ibland, men jag har aldrig varit med om att något fastnat eller så. Något annat man måste tänka på? – Det är ju viktigt att ta ner delarna i rätt ordning. Kör vi bara ner balkar och bommar lite hur som helst, då ligger de i vägen där nere. Det finns gott om maskiner och fordon som ska servas i verkstaden, så utrymmet är begränsat. När bakkroppen kommit in under tak fästs den i en travers och lyfts ner från kärran, så att änden närmast hisschaktet kommer att vila mot en tralla på skenor som löper in i hissen. En stadig Volvolastare rullar fram och lyfter i andra änden med ett par kraftiga kättingar från redskapsfästet. Sedan dras bakkroppen långsamt rakt in i hissen, men i horisontalläge sticker halva pjäsen ut ur hisschaktet. Därför vinschas den lika långsamt upp inne i hissen, tills hela bakkroppen ställts på högkant. Hissen är 219 centimeter bred, 345 centimeter lång, och 650 centimeter hög efter att ett mellanplan tagits bort. Och borriggens bakkropp passar in som vore den formgjuten, med få decimetrar till godo på alla sidor. – Det här är ändå en lite enklare transport. Vissa maskiner har delar som vi får hissa upp i kättingar och snurra runt för att passa in dem i hissen, kommenterar Ingemar Nyberg, en av Zinkgruvans reparatörer. Dessutom har borriggen kunnat monteras isär i befintliga delar, något som inte alltid är fallet. Till exempel måste bergbilar ibland kapas i ramen för att få plats i hissen, och sedan svetsas ihop nere i gruvan. En kort stund senare öppnas hissportarna nere i schaktet på 800 meters djup och en likartad procedur, fast omvänd, tar sin början. En luftmotordriven vinsch hänger den upprättstående bakdelen i horisontellt läge, godset dras ut ur hissen på en travers, och läggs ner på ett stadigt släp som knirkar och kvider under tyngden. Slutligen bogserar en Lundbergare iväg hela ekipaget genom gruvorten bort till maskinverkstaden, där borriggens framdel redan väntar. Här finns också mekanikerna Peder Stenberg och Lars-Petter Hammarstedt, från Gruvkompaniet inom Bergteamet. De har rest ner från huvudkontoret i Boliden för att ta isär och sätta ihop borriggen, och ska stanna i Zinkgruvan tills det hela är klart. Monteringen väntas ta ungefär tre dygn – om allt går som det ska. – Så det är inte säkert att vi får jul den tjugofjärde som alla andra, säger Peder Stenberg med ett skratt. Med en kraftig travers – och visst huvudbry – manövrerar de ner den tunga bakkroppen i rätt läge på ett par träbjälkar. När fram- och bakdel satts ihop i midjan, och hjulaxlar samt hjul kommit på plats, ska man montera på bommar och matarbalkar och börja koppla ihop den minst sagt avancerade hydrauliken. – Det är som att lägga pussel med tunga bitar. Det är viktigt att märka upp alla delar när man tar isär dem, så man hittar rätt när man ska få ihop dem sedan, säger Peder Stenberg. Lars-Petter Hammarstedt instämmer: – I vissa fall kan det ju vara så att det inte är samma folk som har tagit isär maskinerna, som sätter ihop dem igen. Då kan det fort bli grubblerier om man inte har märkt upp ordentligt, säger han. Peder Stenberg och Lars-Petter Hammarstedt återupptar sitt arbete med att få ihop borriggen före jul. Men när de är klara, betyder inte det att det stora pusslet i Zinkgruvan tar slut – längre fram i vinter ska en elva meter lång Atlas ST14-lastare in i den 6,5 meter höga hissen. Då blir det att plocka fram verktygslådan igen.