Stenhårt liv i blåsigt brott
Björneröd. Leveranstidningen Entreprenad har åkt västerut. Genom Värmlands väldiga skogar och ut mot ett höstgrannt Bohuslän, ett stenkast från Norge. Här, utanför Skee i Strömstads kommun, vilar bygden på Idefjordsgranit och förr stod stenbrotten tätt mellan Krokstrand och Idefjorden.
Graniten har sysselsatt generationer, och en dem som bryter sten i dag är Jan Gustavsson som driver Björneröds Granit.
Hans arbetsplats är enslig, många kringelkrokar från Skee leder en igenbommad grusväg rakt ut i skogen, där hittar vi en ensam hjullastare, en kompressor och ett halvfärdigt vindskydd.
Och så sten förstås, gnistrande uthuggna granitämnen som ska omformas till portstolpar eller kantsten.
- Jag har aldrig arbetat med finare granit, den är väldigt tacksam och "vinklar" enormt fint, andra stenar kan vrida sig och bli sneda när man spräcker upp dem och då blir det mycket jobb, den här blir rak och fin, säger Jan Gustavsson.
Han använder kilar för att spräcka upp stenen, sen väntar finliret. Två portstolpar kräver en dags behandling.
- Man måste hugga till dem så att de blir jämna och fina i kanterna och så att kilhålen försvinner, kommenterar Jan Gustavsson.
Ute i skogen härskar han i ensamt majestät. I regn och rusk, vinter som sommar, är stenbrottet hans rike.
Hantverket behärskar han till fullo, men naturen rår han inte på. Bohusläns vintrar är grymma, regnet kan stå som isande spön i backen och när snögloppet dundrar in är det den egna företagarens lott att stå kvar och hugga sina stenar.
Men, Jan Gustavsson är kanske född till att stå här i alla väder. Detta är stenhuggartrakter och han är fjärde generationens stenhuggare - minst.
- Pappa, farfar och farfarsfar högg sten, sen vet jag inte hur det såg ut längre bak.
Hans bana stakades ut tidigt, när skolbänken slogs igen efter nionde klass fattade han sina verktyg och följde med sin far ut i verkligheten.
- Ingen tvingade mig, men jag var alltid inställd på det, minns han.
16-år gammal började han samla in kunskap, hugga trädgårdssten och montera mindre murar. Sedan tog livet en annan vändning.
- Pappa fördärvade axlarna och måste lägga ner sitt företag 1983, jag var bara 17 år och det var inte läge att ta över, säger Jan Gustavsson.
Värnplikten väntade och när den var avklarad började han jobba som anställd både i Sverige och i Norge.
- Jag jobbade tvärsöver i Brekka, lite längre söderut i Ysthed och så i Rakkestad i totalt 8-9 år. Men sen blev jag lite less på Norge.
Han har prövat andra jobb, och arbetade som murare i flera år. Men granitens locktoner ljöd allt högre.
- Det sitter väl i blodet, jag är fjärde generationens stenhuggare, skrattar Jan Gustavsson.
Han beskriver sig som en rastlös själ, ständigt på väg och ständigt redo att pröva något nytt.
- Ringer någon och frågar om jag har lust att åka iväg på ett jobb packar jag väskan på timmen. Pappa var likadan, han hade inte svårt att ge sig iväg. Och farfar jobbade hemifrån i 20 år efter kriget och monterade sten från Skåne till Norrland.
Hemma i Björneröd föddes tanken på att starta eget.
- Jag vet ju att det finns enorma tillgångar härikring, det är brott överallt.
Han fann snart ett stenbrott som varit nedlagt sedan 1970-talet, då cementkantstenens intåg fick många stenhuggerier att gå i kvav.
- Det ligger visserligen i urskogen, men det är nära hem, ler Jan Gustavsson.
Nu hade han en granitbjässe att karva ur. Huggverktyg hade han också, men en hjullastare, en kompressor och en del borrmaskiner måste införskaffas. Sedan var det bara att sätta igång. 2005 ställde sig Jan Gustavsson ensam i skogen och där står han fortfarande - ensam.
- Pojken har varit härute ibland och lärt sig hur man jobbar med sten, annars är det bara jag.
Sonen är 20 år och nosar i förfädernas spår.
- Han har otroliga anlag för både huggeri och montering. Innerst inne tror jag att han kanske kommer att hålla på med sten, men jag vill att han känner efter och provar sig fram innan han bestämmer sig.
Och själv har han väl bestämt sig vid det här laget?
- Ibland är det bra och ibland undrar man vad fan man håller på med, skrattar Jan Gustavsson.
Kanske är det när höststormarna viner och vinterregnen piskar som han undrar som mest. Stenhuggarens arbete utförs utomhus, till största delen med händerna, lutad över massiva stenblock.
- Jag jobbar under bar himmel året runt och när höstregnen kommer blir jag aldrig torr även om jag har regnkläder, när jag var yngre gick det bra men nu börjar det ta ont, säger Jan Gustavsson.
Han bygger därför ett vindskydd, som förhoppningsvis ska lindra kvalen när vädergudarna är onådiga.
- Jag vill ha ett tak och bygger också en vägg mot norr, när det är snö och nordanvinden tar i är det som djävligast.
Han märker att kroppen tar stryk .
- Det går så länge det går. Visst sliter det på knän och axlar, det börjar jag känna.
Stenhuggeriet är ett gammalt hantverk och Jan Gustavsson arbetar i stort sett precis som förfäderna gjorde.
- Jag har en luftdriven borr men bearbetar stenen precis som förr.
Större firmor lyfter blocken hydrauliskt och använder sågar, grad- och flammaskiner. Jan Gustavsson får klara sig utan sådana hjälpmedel.
- Allt är en kostnadsfråga, driver man det litet får man göra på det gamla sättet.
Hjullastaren är dock ett modernt påfund han faktiskt unnat sig. Men även om maskinerna spelar en viktig roll är det händerna som skapar magin. Verktygen ryms ledigt i bilen och finliret utförs med en "pigg", en brännare, ett kantjärn, en portugisisk klubba och en "fejsel" (som på rikssvenska kallas handslägga).
Brytningen sker mjukt och försiktigt, på gammalt sätt. Borra några hål och fylla dem med krut som sedan får spräcka stenen.
-Jag "skjuter på spänn" och försöker spräcka så helt som möjligt, precis tvärtom mot bergsprängarna som vill få det så trasigt som möjligt.
Större företag borrar tätt med hål och skjuter ut större block.
-De sågar med vajer i båda ändarna medan jag har bara den ena änden fri, säger Jan Gustavsson.
Varje år hugger han ut 200-300 kubikmeter sten. Firman går runt, men säsongerna är mycket varierande.
- Det är kämpigt vintertid, då får man hanka sig fram.
Jan Gustavsson tillverkar och säljer kantsten, mursten, portstolpar, trappor med mera. All sten han tar ut är beställd, lagerhållning är inte att tänka på som liten företagare. Efter fem års eget företagande vill han dock utveckla verksamheten.
- Jag vill kunna erbjuda hela konceptet och tillverka sten men även leverera de mindre jobben, som kantsten och småmurar, direkt till kunden.
Brottet håller för flera generationer till, om det nu skulle bli så, spekulerar han.
- Man har bara tagit ut en del av kakan som finns mellan Kroksand och Bohusläns högsta topp Björnerödspiggen.
Jan Gustavsson ler med hela ansiktet och håller samtalet igång. För att vara "eremit" är han påtagligt sällskaplig och social.
- Jag är ju en pratglad typ men när jag går här ensam och hör en bil kan jag nästan bli folkskygg. Jag är ju ingen enstöring men ändå är jag ensam i skogen. Varför? Ja, titta på bilden, skrattar han.
Men, helt ensam är han faktiskt inte. Hans 78-årige pappa, som tvingades ge upp huggandet 1983, håller fortfarande koll på sonen.
- Han hälsar på varje dag, han släpper´t inte, ler Jan Gustavsson.
Passionen för sten tycks hålla familjen Gustavsson i ett fast grepp.
- Farfar lade av att hugga sten när han var 82-83 år.
Tänker han själv hålla på så långt upp i åren?
- Inte jag, hävdar Jan Gustavsson med eftertryck.
Men i nästa andetag ändrar han sig.
- Fast det är klart. Om jag är lik min far blir det nog så. Och jag verkar ju vara det.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.