Mikael Kauppi förestår Magnus Schakt i Saltsjö-Boo utanför Nacka och kan konstatera att den här konjunkturen flyter jobben in, i allafall i Stockholm och omnejd. Annat var det när konjunkturbarometern sjönk 1992. Då tog Mikael Kauppi med sig två barn, tre och fem år gamla samt en fru till Kashmir i Indien. Tekniskt förändrade inte geografin arbetet eftersom uppdragsgivaren var ett engelsktsvenskt konsortium där de svenska entreprenörerna var NCC och Skanska. Uppdraget var att i Uri i Kashmir i bygga ett vattenkraftverk. Uriprojektet förde med sig att 500 svenskar inklusive den äkta hälften och barn bodde i en camp som utgjorde ett eget litet samhälle. Skyddat kan man säga för utanför var det oroligt. - I Kashmir rådde halvt inbördeskrig, en gerilla ville att Kashmir skulle bli självständigt och skottlossning precis runt knuten var vardag, säger Mikael Kauppi. Sönerna, Christoffer (idag 22 år och sprängare i pappas företag) och Philip (idag 20 år och guldsmed) tycker att tiden i Kashmir var toppen och trivdes mycket bra på campen – det var som i Bullerbyn, nära till skolan med bara 50 barn, nära till affär samt annan service och inte minst nära till kompisarna. Lätt att fixa barnvakt var det också då det oftast fanns äldre barn som kunde rycka in. Den vuxna delen av befolkningen kunde glädja sig åt en egen pub. En nackdel var att fruarna hade det tråkigt. Min dåvarande fru gjorde lite skrivjobb åt en läkarsekreterare. Sista året hade hon ett riktigt jobb på personalkontoret, en halvtid. Då trivdes hon, säger Mikael Kauppi som själv med svenska mått mätt hade mer än full arbetsvecka; 60 timmar. När två olika kulturer möts brukar det vara bäddat för komiska förvecklingar. Det fanns många överlevnadskonstnärer bland lokalbefolkningen i Kashmir. Hela campen var omgärdad av en hög mur. När man öppnade svimmingpoolen, såg en busschaufför chansen att göra sig en hacka. Han lät byborna ställa sig på busstaket och speja över muren. - Busschauffören gjorde sig säkert en bra förtjänst, säger Mikael Kauppi. Alla känner apan men apan känner ingen…. Svenskarna visste inte vad de lokala byborna hette men annat var det med byborna och svenskarnas namn. Mister Mikael kände alla byborna igen "Good morning, mister Mikael" var en standardfras. När svenskarna styrde kosan till köpcentrat precis utanför campen följde 20 urinvånare hack i häl. Inte för att tigga utan av nyfikenhet. 1996 blev det bättre fart på den svenska konjunkturen och då återvände Mikael Kauppi hem i maj. - Jag körde igång lite smått igen, men fick ett erbjudande om att åka till Zimbabwe. Så det var bara att packa väskan och resa ner dit i december 1996. - Fördelen med att ha eget företag är att det kan startas upp igen medan en fast anställning inte går att gå tillbaka till efter några år. Jag kunde ta upp gamla kundkontakter och skapa nya. Mikael Kauppi ställde in kompassen mot Najangah och en anläggning för pipeline. I Zimbabwe utgjorde inte den svenska besättningen en camp utan bara fem svenskar fanns i produktionen De blev utlokaliserade i varsina hus i nationalparken Najangah. Parken uppe i bergen bestod mest av skog och vattenfall. Under vinternätterna blev det nästan frost på bilen men nere på låglandet rådde sommar. - Härliga kontraster, som att åka från den ena årstiden till den andra. På fritiden åkte gänget till andra nationalparker, kollade på djuren, fiskade och spelade golf. Viktoriafallen stod högt i kurs men raffling samlade mest poäng. Raffling eller paddlande av gummibåt utmed strida forsar runt vattenfallen var en höjdare. Riktigt farligt var det ibland, som att välja mellan pest och kolera när det gällde flodhästar och krokodiler. - Vi var ute i fem dagar och tältade på stranden. Rådet vi fick var att inte stoppa ner händer eller fötter i vattnet eftersom det fanns många krokodiler i vattnet. Om kanoten välte var instruktionen att inte börja simma för att på så sätt slippa krokodilerna. Rörelser drog till sig krokodilerna. Det fanns också många flodhästar i vattnet. Här gällde motsatt råd – att simma mycket fort. Flodhästar och bufflar är de djur som dödar flest i Zimbabwe. Sedan maj 1998 har Mikael Kauppi utgått från Saltsjö-Boo strax utanför Stockholm. Sprängningar i Kashmir och Zimbabwe i all ära men när vardagen stundar är villagrunder det dominerande inslaget för fem anställda, fyra sprängare och en ekonomisansvarig. Företaget har också en F-skattare, Jinneby Allservice. Sprängningen utgör den största delen av vår verksamhet. Vi spränger främst för villagrunder, men åtar oss även såväl mindre som större spränguppdrag. 90 procent av jobben utförs åt företag, inte privatkunder vilket förenklar administrationen och jobbförsörjningen. Bland kunderna finns Klimathusen, Energieffektivisering, Byggfuran, LK Futur, Björknäs Schakt och alltjänst, Djurö Gräv och Kämpedahl. Kämpedahl är underleverantör till Älvsbyhus och behöver sprängare när de anlägger husgrunder. - Älvsbyhus affärsidé är att allt ingår i husköpet, även grunden. Vi är glada över att Kämpedahl alltid lägger ut sprängentreprenaden på oss. Hus byggs vare sig det är goda eller dåliga tider. - Det verkar vara bra fart på våra kunder även om de inte har så bra framförhållning. Magnus Schakt har i dagsläget borrvagnarna Tamrock CMD 300, Tamrock Scout 500, Excadrill 32 och Tamrock Commando 120. För närvarande spränger Magnus Schakt för en nedfart till Norra Länken från Roslagstull. - Vi har dels Tamrocken på en vanlig borrvagn och Excadrillen som sitter på min New Holland Kobelco. Excadrillen i kombination med bandgrävaren ger 4.5 meter längre räckvidd än borr på borrvagn. På förskärningen utgör 90 hål med 30 centimeters mellanrum en tät söm. Hålen fyller man sedan med Dynotex, därefter slängs sprängmattorna på innan avfyrning med Nonel elektriska tändare. Med hårt trafikerade Vallhallavägen brusande förbi krävs förstås stor försiktighet och avspärrningar är viktiga. När den dagliga sprängningen ska ske kommer tolv flaggvakter från uppdragsgivaren Veidekke. Biltrafiken stoppas i två minuter och sätts igång så fort det är sprängt. Hittills har ingen sprängsten flugit iväg. Nej, någon olycka har inte Magnus Schakt varit med om under de dryga trettio åren i branschen men så är företaget också på väg att bli auktoriserad bergsprängare och arbetar aktivt inom Bergsprängarnas Entreprenadförening, BEF. - Auktoriserade sprängare följer de regler som gäller, en extern revisor kollar så att vi efterföljder reglerna. En beställare kan känna sig lugn när BEF-företag anlitas. - Hittills har jag inte behövt använda min försäkring. Vi besiktigar allt inom 50 meter innan sprängning och sätter även upp vibrationsmätare som registrerar om stenar kommer utanför 50 meter. När det ska sprängas ljuder en signal, avsedd att varna omgivningen men ofta får tutandet motsatt effekt. - Många närboende blir nyfikna och ställer sig i fönstret när det ljuder en sprängsignal och det är det sista man ska göra. Går något galet och en sten sticker iväg mot rutan kan det sluta riktigt illa. Nya bestämmelser på gång? - 2012 måste alla ha bytt förvaringsskåp och man måste också kunna scanna av alla sprängämnen. De nya skåpen är högre klassade och inbrottssäkra. Leverantörerna måste förse sprängämnen med streckkoder. - Frågan är vilken praktisk betydelse det får då det bara är att riva bort koden, alltså i princip ett spel för gallerierna och bara mer krångel och mer pappersjobb för oss sprängare. Redan är arbetet omgärdat av bestämmelser: En sprängare måste ha sprängkort, ansvarig arbetsledare, godkända förråd och får inte vara kriminell. Den som festat loss ordentligt i ungdomen och blivit tagen för fylleri får välja annan yrkesbana. Men Mikael Kauppis pappa, grundare av företaget var alkoholist, en periodare och alltid nykter i tjänsten. - Pappa blev bara 48 år gammal. Missbruket slet mycket på hälsan. Magnus Schakt sprängde nyligen för en infartstunnel vid Cityterminalen i Stockholm. Fler projekt i piplinen? - Närmast fler infartstunnlar till Norra Länken och Citybanan men framförallt villagrunder. Tillbaka för gott i Svedala eller? - Jag kan gärna tänka mig kortare uppdrag omkring tre månader. Nyligen ringde ett dansk företag med rötter i Skanska från Sri Lanka och ville att jag skulle åka dit för ett konsultuppdrag. Det känns trevligt att jag har mina gamla kontakter kvar.