Björn Strokirk är sedan ett par år tillbaka vd på branschorganisationen Sveriges Bergmaterialindustri, SBMI. Som tämligen ny på posten har han vinnlagt sig om att våga ifrågasätta gamla sanningar, och att följa Toyotas motto att ställa sig frågan "varför" minst tre gånger. En av de heliga kor han ifrågasätter är Natura 2000-områden. Ett område som klassats på detta vis anses vara oberörbart. Men varför ska det vara så, funderar Björn Strokirk. – Varför får man inte ha täkter nära ett Natura 200-område? Varför kan man inte rent av ha en täkt I ett Natura 2000-område? Han konstaterar att det avgörande är just varför ett visst område klassats som Natura 2000. – Är det för att människor ska ströva där kan man förstås inte placera en täkt där. Men är det för att freda vissa djur kanske täkten inte stör alls? Han poängterar att det som skrämmer de vilda djuren främst är människor. – De skräms inte av maskiner i så stor utsträckning, vi har sett hur rovfåglar byggt bo över en bullrande kross, i en täkt fanns en stor rovfågel som byggde bo på en klipphylla i täkten. Varje gång de sprängde fick de sätta en matta framför boet för att skona pippin! Björn Strokirk menar att det faktiskt skulle kunna gynna vissa djur att ha en bergtäkt i närheten. – En täkt ligger inte nära människorna, det blir mindre folk i området, och det kan snarare bidra till att rovfåglarna får vara mer i fred. De som jobbar i täkten vistas mest i maskinerna och stör inte, tillägger han. – Jag skulle vilja rota mer i detta, det blir fler och fler Natura 2000-områden och frågan är vad det ska innebära. Frågan "varför" kan ställas även när det gäller ambitionen att skydda naturgrustäkterna, anser Björn Strokirk. – Självklart ska man vara rädd om dricksvattentäkterna, det går inte att ifrågasätta. Men det finns som jag förstår det inga täkter som varaktigt skadat dricksvattnet, i stället är det bekämpningsmedel som är roten till det onda. Han vidhåller att uttaget av naturgrus måste vara så litet som möjligt. – Eftersom det dröjer till nästa istid innan vi får nytt naturgrus har vi en moralisk skyldighet mot kommande generationer att inte använda ändliga resurser till ändamål som man lika gärna kan använda andra material till. Man måste se hur man på ett klokt och miljömässigt sätt kan bryta naturgrus så att man behåller de värden som behövs för dricksvattnet. Han anser ändå att det inte får bli helt tabu att använda sig av naturgrus. – I nästa miljömål är tonmålet struket. Det tycker jag är bra. Det finns skäl att använda en hel del naturgrus, men det får bara användas det där det inte rimligen kan ersättas. Kanske bör man satsa på att utveckla nya, skonsammare, metoder. – Man har till exempel sett hur ytjordslagret i en naturgrustäkt fångar upp tungmetaller som kommer med regnet. Kanske bör man därför ha en så liten yta som möjligt öppen i täkter som ligger nära vattenförande lager? Björn Strokirk har också fått många anledningar till att ställa frågan "varför" när det gäller de senaste årens byggyra i huvudstaden. – Jag häpnas och förvånas över hur man miljömässigt löst Stockholms materialförsörjning, man har kastat ut och sagt nej till terminaler längs Mälarens strand, till exempel i Hornsberg. Nu körs materialet från Citytunneln på lastbil och blockerar vägarna ut från stan för sortering och krossning och sedan hela vägen in igen. Det hade varit bättre om det hade kunnat gå sjövägen för att slippa onödiga transporter i ett redan överhettat trafiksystem, säger Björn Strokirk. – Dagens system är vare sig bra eller miljömässigt. Han tror att anledningen till att täkterna flyttas allt längre bort från stan är det enkla faktum att man vill bygga bostäder längs Mälarens stränder när huvudstadsregionen och invånartantalet expanderar i allt snabbare takt. – Det är ett enormt tryck på bostäder, men jag tycker ändå att de borde tänka på helheten, det gäller kort och gott att fråga sig "varför".