E33 är inte den längsta av Europavägarna. Tvärtom sträcker den sig inte mer än knappt tio mil mellan La Spezia och Parma i norra Italien. Betydelsen för kommunikationerna är dock stor. Inte långt härifrån finns exempelvis Milano, Genua, Pisa och Venedig. Fortsätter man norrut ligger Verona och Gardasjön inom bekvämt räckhåll. Lite längre norrut väntar exempelvis Dolomiterna och Brennerpasset till Österrike. Strax utanför den lilla staden Pontremoli korsar Autostrada della Cisa, som vägen kallas, en smal och mycket brant dalgång där Rio Verde rinner fram. 1975 invigdes den 960 meter långa och upp till 136 meter höga Rio Verde-viadukten som står på åtta ihåliga bropelare av betong. Tidens tand och den intensiva trafiken har dock farit hårt fram med brokonstruktionen. En inspektion visade att bropelarna drabbats hårt av saltskador. För den italienska motsvarigheten till Vägverket och landsvägsingenjörsdepartementet Cisa Ltd att återstod inte mycket annat att göra än att dra igång omfattande reparations- och förstärkningsarbeten. Huvudentreprenör för reparationerna blev A B C Construczioni som tog hjälp av SEI-Idrojet, specialist på vattendemolering, och med Enrico Mariotti som platschef. Borttagningen av den skadade betongen genomfördes på en bropelare åt gången. Arbetet bedrevs från en specialbyggd plattform som täckte bropelarens samtliga fyra sidor. En svårighet var att stöden, som mäter 21x8,5 meter vid marken, bara är 21x2,5 meter breda i toppen. Det löstes genom att göra plattformen justerbar i bredd. Plattformen förflyttades i höjdled med hjälp av vajrar som gick mellan en ställning på toppen av bropelaren och fyra synkroniserade vinschar förankrade vid marknivån. Conjet modifierade en standardrobot som fick löpa längs en ställning på plattformens insida i utrymmet mellan bropelaren och plattformen. Arbetet övervakades elektroniskt med hjälp av en enhet monterad på plattformen. Ett kraftpaket på 345-400 kW vid marknivån såg till att arbetet hela tiden kunde utföras med ett tryck på 1 000 bar och ett flöde av 200 liter i minuten. Roboten arbetade sig fram och tillbaka längs med plattformens ställning och tog bort den skadade betongen ned till 70 mm djup, vilket innebar att även eventuellt exponerad armering frilades. Processen genomfördes på en sida av bropelaren i taget medan plattformen sakta lyftes mot toppen. När borttagningen av betong avlutats på en sida, sänktes plattformen, roboten flyttades till en annan sida för att upprepa processen på alla fyra sidor. När vattenbilningsroboten gjort sitt användes plattformen även för återställandet av den nya betongen. Gjutningen av det nya, 220 mm tjocka, betongskiktet genomfördes med självkompakterande betong som pumpades upp från marknivån i etapper om 1,8 meter. Efter avslutat förstärkningsarbete monterades plattformen ner och flyttades till nästa brostöd varefter arbetet började om igen.