Bereder väg för bergets nya jättar
Av 
Fredrika. Det blåser rejält uppe på berget i Stor-rotliden och man får gå lätt framåtlutad i den friska vinden. Och det är väl precis så det ska vara, här ska nämligen Peab bygga Vattenfalls största landbaserade vindkraftpark i Sverige.
Projektet går loss på cirka 1,5 miljarder kronor och totalt 40 verk ska monteras den 1 000 hektar stora parken strax utanför lappländska Fredrika, i Åsele kommun i Västerbottens län.
– Vindkraftverken kommer att producera hushållsel för 50 000 hem per år, säger Kenneth Andersson, byggledare på Vattenfall.
Arbetet drogs i gång i juni, och sträcker sig fram till november 2010. Peab har fått totalentreprenad på kabelförläggning, vägar och fundament. De ska förstärka totalt elva kilometer befintlig skogsbilväg, bygga 16 kilometer nya vägar och lägga ner 2,5 mil kabel i jorden.
– Det blir jordledningar i hela parken, högspänningsledningar som vi lägger 80 centimeter ner i backen, säger Nils-Ola Vikner, platschef på Peab.
Peab ska också bygga bottenplattan till en transformatorstation som ska ta emot alla jordledningar och via den ska elen sedan gå i en ny luftledning som ansluter till Vattenfalls kraftstation i Tuggen, fyra mil bort.
– Det är en 130 kV kraftledning som Vattenfall Eldistribution bygger för det här projektet, säger Kenneth Andersson.
Marken ägs av Sveaskog och de kan se fram emot ypperliga skogsbilvägar när projektet är klart. Alla befintliga vägar måste förstärkas för att hålla för byggtrafiken och för att kunna ta vikten när de väldiga verken ska uppföras.
– Vi vräker på grus, totalt blir det 250 000 ton, säger Nils-Ola Vikner.
Materialet krossas av Swerock i en närbelägen täkt på mark som ägs av Sveaskog.
– Täkten öppnades på nytt på grund av projektet, säger Kenneth Andersson.
När Leveranstidningen Entreprenad hälsar på är vägarna i den södra delen av parken färdigförstärkta och några av fundamenten har gjutits. De är enorma i all sin enkelhet.
– Vi gjuter 450 kubikmeter betong i varje, en betongbil tar 5,5-7,5 kubikmeter, så det blir många vändor, säger Kenneth Andersson.
När marken schaktats ur och besiktigats av en geotekniker fyller man på med krossmaterial. Sedan gjuts en 17 gånger 17 meter stor arbetsbetong med en tjocklek på cirka tio centimeter. Fundamentet armeras, en färdig form placeras sedan runt armeringen och till sist ställs en mittcylinder i formen.
Därefter är det dags att gjuta. Vid varje fundament måste man också utföra en kranuppställningsyta, som har som enda uppgift att hålla stånd när de gigantiska verken ska ställas på plats.
– Vid varje verk gör vi en plan på 1 000 kvadratmeter som ska hålla samma bärighet som vägarna, säger Nils-Ola Vikner.
Bygget slukar alltså betong och Swerock har ställt upp en mobil betongfabrik några kilometer ifrån platsen, ballasten hämtas i Umeå cirka tio mil bort och fabriken kan producera upp till 60 kubikmeter betong i timmen.
Varje fundament innebär också 33 ton armering och fundamentsringen man ska skruva fast tornet i väger 16 ton. Fundamenten blir drygt 15 gånger 15 meter stora och cirka 1,8-2 meter höga, det behövs för att orka med de väldiga verken, som vart och ett har en navhöjd på 95 meter, avståndet upp till vingspetsen blir 140 meter och varje vinge är 45 meter lång.
– Fundamenten har en totalvikt på 1 100 ton var, det är lika mycket som cirka 1 000 bilar, säger Kenneth Andersson.
Kraftverken tillverkas av Vestas i Danmark och kommer att fraktas på specialfordon hela vägen upp genom landet.
– Det ryms en vinge per bil, tornet får man dela i fyra delar + nacell, med mera så det blir elva transporter per verk, säger Kenneth Andersson.
Tre grävmaskiner är fullt sysselsatta med kabelläggning och totalt jobbar cirka 85 personer i parken. –
Vi har skiftgång på samtliga arbeten till i slutet av oktober, halva styrkan jobbar sju dagar i sträck 10,5 timmar per dag, sen är de lediga sju dagar, förklarar Nils-Ola Vikner.
På trä- och betongsidan jobbar 25 Peab-hantverkare. Anläggningsmaskinerna hyrs in med förare.
– Ägarna har själva fått välja om de vill ha dubbla förare på maskinerna, en del går jämt medan andra står var sjunde dag, säger Nils-Ola Vikner.
Peab har valt att hyra in maskinerna på timme.
– Annars känns det som att man säljer bort styrningen lite, ler Nils-Ola Vikner.
Totalt räknar han in åtta övriga underentreprenörer, Inlandsfrakt kör lastbilarna och på anläggningssidan har man valt att använda sig av hela spektrat, från enmaskinsägare till större företag.
– På väg och marksidan har vi bara timkörning, kabelläggningen sköts av två av Peabs dotterbolag, ATS Kraftservice och Linje och Kabelplöjning, säger Nils-Ola Vikner.
Väg- och marksidan har en arbetsledare per skift, och samma sak gäller för betongsidan. En utsättare betjänar hela arbetsstyrkan. Peab har också en entreprenadingenjör på plats.
Arbetsplatsen är vidsträckt och utsikten majestätisk med vatten och mäktiga skogar i förgrunden och höstgranna berg vart man än skådar. Parken ligger 570 meter över havet, och har i princip inga mänskliga grannar. Bärplockare och älgjägare får hålla sig borta från platsen under byggtiden, men sedan ska lokalbefolkningen kunna nyttja området som vanligt.
Nu är det dock relativt folktätt på myrar och i skogar för att inte tala om maskintätt. Sju grävmaskiner, en bandschaktare, en väghyvel, tre vältar, fyra dumprar, sex lastbilar, tre hjullastare och en mobilkran trafikerar området, var och en med sitt uppdrag och kommunikationsradion går varm när förarna måste deklarera var de befinner sig och vart de tänker ta vägen, så att de kan få fri lejd på de smala vägarna.
– Logistiken är central på ett sånt här jobb, vi kan inte bygga tvåfiliga motorvägar, det blir vändplatser och sedan får alla hålla kontakt så att man kan hålla undan för varandra, säger Kenneth Andersson.
Normalt har fullastade fordon på väg uppför berget förkörsrätt. När det vankas gjutning går dock betongbilarna alltid först.
– Det är så tunga fordon, säger Kenneth Andersson.
Ett spränggäng lurar också i skogen, och spränger för vägar, fundament och kranplatser.
– Nu har vi en borrkrabba på plats, förut hade vi två, säger Nils-Ola Vikner.
Det sprängda berget åker rätt ner i vägarna.
– Täkten vi får material från är en ren moräntäkt så vi behöver allt berg vi kan få till de blöta partierna, kommenterar Nils-Ola Vikner.
Marken är beskaffad på alla möjliga sätt, från riktigt torr och fin morän till plaskande myrmark. Peab får därför bygga vägetapperna på olika sätt.
– Vi fyller med råberg på vissa ställen, vi bygger också med geonät, geotextil och moränförstärkning. Marken som ska bära fundamenten har undersökts geologiskt, men där vägarna ska gå har man nöjt sig med okulära besiktningar. – Det visade sig att det fanns mer berg än vi trodde, och vi har därför fått spränga lite mer, förklarar Nils-Ola Vikner.
Peab har rätt stor frihet, utifrån vissa korridorer får de lägga vägen där de anser att det passar bäst rent tekniskt.
– Vi har inga väglinjer och kan runda stenbumlingar om vi vill inom en 30 meter bred korridor, säger Nils-Ola Vikner.
Vad gäller verken är friheten lite mer begränsad.
– Vestas har gjort vindmätningar och vi får placera verken högst nio meter från utgångspunkten, vill vi flytta dem längre måste de hit och mäta vinden igen, säger Kenneth Andersson.
Upplägget innebär både fördelar och nackdelar.
– Vi vet inte vad som väntar, men om vi stöter på konstigheter så har vi möjlighet att korrigera det, säger Nils-Ola Vikner.
Fotnot: det finns mer läsning om projektet i Stor-rotliden, klicka på länkarna nedan.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.