Det talas ibland om getingbon i konkurrenssammanhang. Bland entreprenadmaskinerna hör definitivt teleskoplastare till de tuffare produktgrupperna. Maskintypen är förhållandevis ny. I Sverige gick den upp som en raket i slutet av 1980-talet. På mycket kort tid ökade försäljningen från att vara praktiskt taget obefintlig till att 1989-1990 ligga kring 170 sålda enheter per år. Även i ett hjullastarland som Sverige upptäcktes exempelvis att maskinen till vissa delar kunde ersätta hjullastaren på många byggarbetsplatser. Vid byggets start fungerar den som lastmaskin för att efterhand övergå till att lyfta in material även på förhållandevis hög höjd. Mycket tack vare förmågan att kombinera lastning med lång räckvidd har maskinens attraktionskraft också ökat bland jord- och lantbrukare. Den första succén i Sverige blev dock kortvarig – till stor del konjunkturrelaterat. Redan 1992 hade försäljningen rasat till ungefär 25 maskiner och fortsatte sjunka fram till 1995. Sedan dess har dock försäljningen – med viss variation – gått rakt uppåt, för att förra året nå aktningsvärda 157 enheter enligt Leveranstidningen Entreprenads statistik. I volym innebär det en ökning med 22 procent jämfört med året innan. Teleskoplastarens framgångar beror inte minst på en kontinuerlig utveckling. Maskinen hade från början främst fotfäste i Nordamerika, men i takt med att intresset ökat i Europa har också tillverkarna blivit fler och starkare. I Europa noterades en rasande snabb uppgång med ungefär 70 procent mellan 1997 och 2004 år då det såldes närmare 23 000 maskiner. De kraftiga volymökningarna har medverkat till att prisökningarna begränsats. Samtidigt har det varit förhållandevis lätt att både skapa mer avancerade maskiner med exempelvis möjlighet till arbete från korg och enkla och robusta, mer avskalade maskiner som passar uthyrningsföretag. Det är för övrigt en snabbt ökad efterfrågan från uthyrningsföretag i främst Storbritannien och Frankrike som märkbart bidragit till att sprida såväl kunskap om maskintypen som ökad efterfrågan. En tredje kategori kan då vara maskiner anpassade till lantbrukets behov med exempelvis trepunktslyft och gott om hydraulkraft. För den som vill komma extra högt finns även en del roterande modeller med arbetshöjder kring 30 meter. Maskintypen är intressant och har därför valts för årets maskintest som helt och hållet genomförts i finsk regi. Det gäller även valet av maskiner som hamnade i storlekar kring åtta ton och med inriktning främst mot lantbrukshållet. Bakom testet står tidningen Koneviesti som i vanlig ordning kombinerar fältmässiga laboratorietester med ingående förartester. Den här gången medverkade enbart finska förare. Totalt fördelas 1 000 poäng, varav förarna står för 600 och mätningarna för resterande 400. Liksom tidigare väger alltså förarnas synpunkter mycket tungt. I själva verket hade resultatet blivit helt annorlunda om man enbart gått efter de tekniska mätningarna. Bland annat mättes lyftkraft på olika avstånd från framhjulen, dragkraft, brytkraft, buller i hytten, högsta lyfthöjd och bränsleförbrukning som var den faktor som tillmättes överlägset störst betydelse i mätprotokollet. Poängmässigt skilde närmast en avgrund mellan JCB:n, som fick 37, och Diecin, som fick 100. Förarna hade att ta ställning till exempelvis förarmiljö, arbete och handhavande samt underhåll. Ambitionen är att maskinerna ska vara likvärdiga, men det finns tydliga skillnader. Lyfthöjden varierar exempelvis från Caterpillars 6,56 meter till Diecis 9,75 meter, något som i protokollet gav 15 extra poäng till italienaren. Vikten varierade från Merlos blott 6,8 ton till JCB med 8,4 ton. Detta spelade säkerligen roll i kraftproven där det sammantaget skilde närmare 40 poäng mellan de två modellerna. Sammanfattning: http://www.entreprenad.com/maskintest/pdf/Maskintest%202009.pdf