Med staten som ägare
Våghalsiga - fast då pratar vi inte vågkraft - köporgier för att bland annat förvärva tveksam kolkraft har förvandlat det som en gång var det kanske viktigaste instrumentet för svensk energipolitik till en av Europas största kraftproducenter. Inte minst från tyskt håll har företaget fått skarp kritik för bristande säkerhetsarbete och nu har även den svenska kritikerkåren stämt in i en unison kör som kräver den verkställande direktörens avgång. Problemet är dock inte att en stark vd drivit sin verksamhet i en märklig riktning. Problemet är att han tillåtits göra det. Vattenfall har fått kritik för att agera som ett aggressivt börsföretag när det i själva verket agerat som en bångstyrig tonåring utan sinne för proportioner och med fri tillgång till familjens plånbok som i det här fallet råkar vara fylld med skattebetalarnas pengar. Hela den vindlande resan är ett tydligt exempel på att den svenska staten inte klarar av att leda den här typen av verksamhet. Som ägare har man ett ansvar och det ansvaret har man helt enkelt struntat i att axla. Ett annat statligt företag som tänkt till är SJ. Med lanseringen av personliga biljetter utlovas ökad säkerhet för passagerarna samtidigt som det innebär ett någorlunda effektivt stopp för privat handel med billiga biljetter. Men med SJ:s biljettsystem blir en från början god tanke i vissa situationer rent kundfientlig. En passagerare blir klar med ett åtagande lite tidigare än planerat och skulle kunna hinna med ett tidigare tåg. För SJ kan det till och med vara bra eftersom det finns en väntelista till det tåg där passageraren har biljett. Då blir det också bra för kunderna eftersom någon kan beredas plats på tåget. Om nu biljetten råkar vara "icke ombokningsbar" vägrar SJ att ta tillbaka den. Eftersom biljetten är personlig kan den heller inte ges bort till någon på väntelistan. För SJ är det självklart att den bokade platsen ska stå tom. Den passagerare som skulle ha kunnat använda den lediga stolen måste snällt vänta på ett ännu senare tåg. Kundvänligt? Knappast. Företagsekonomiskt? Ja, möjligen kortsiktigt, det är ju jättebra att man får betalt för en stol som inte utnyttjas. Trots allt kan statliga SJ inbilla sig att man med sin monopolliknande situation kan behålla kunderna ändå. Men långsiktigt? Om inte annat finns ju bilen. Det krävs nog ett statsägt företag för att medvetet försöka styra över sina kunder från det egna, mindre miljöbelastande, resealternativet till bilen. Det är nog bara en statlig ägare som tycker det är rimligt att SJ:s ledning aktivt arbetar för att öka antalet tomma stolar i tågen. Agerandet ger dock starka argument för att vägarna bör prioriteras när de statliga pengarna till infrastruktur ska fördelas.