Urban Gustavsson var den som såg till att besökarna kunde bli roade, informerade och inspirerade av en maskinuppvisning under Swecondagarna. Upplägget kändes igen från Volvodagarna med väldresserade maskiner i symbios med musiken. För en utomstående andas showen mycket förberedelse och därför överraskar Urban Gustavsson med att berätta att man bara övade 1,5 dagar fram till genrepet. Och så sent som dagen innan visningen anlände den sista föraren med flyg från Tyskland klockan 13.

- Man måste köra en gång genrep. Viktigt är att förarna måste komma ihåg varför publiken kommit dit, att anledningen är att man vill se maskinen.

Urban Gustavsson planerade showen på begäran från Swecon som tog upp tråden med kunddagar när Volvo ställde in. Kunde Volvo Construction Equipments Customer Center tänka sig att göra att samma insats under Swecondagarna som man brukar göra under Volvodagarna?

- Swecon frågade om det fanns någon möjlighet för oss att anordna en show med personal från Volvos democenter och Swecon.

Svaret till Swecon blev ja, om än en bantad uppvisning. Under Volvodagarna brukade 25 förare delta, nu skulle tio köra.

- Vi fick en mycket lägre budget att hålla oss till.

Michael Rahr som jobbar som ljusdesigner, är bland annat ansvarig för en av scenerna på Roskildefestivalen fick uppdraget att välja samt mixa musiken till Showen. På Swecondagarna samarbetade Michael Rahr med eventbyrån Turnkey från Göteborg, och han har ett brinnande intresse för musik och maskiner.

Musiken har en nyckelroll i uppvisningen. Men det har inte alltid varit så. Tidigare ljöd en speakerröst som gud fader själv över demoområdet när maskinerna utförde sina paradnummer, enligt parollen när de stora elefanterna dansar. Längst bort på läktaren fanns då också ett bås med simultantolkar för att de utländska gästerna skulle kunna hänga med i beskrivningarna av maskinerna. Men för fem år sedan beslutades att speakern skulle tas bort.

Det blev först ett ramaskri men ett nytt tänk tillfördes genom att koreografen Sonja Gube anlitades. Att hon inte kände till branschen spelade ingen roll. Hon kallade maskinerna för bilar. Kan vi göra så här med bilarna?

Sonja Gube fick oss att tänka i nya banor om hur en show kan se ut och tyngdpunkten på koreografin. Vi fick svara på frågor som handlade om vad vi var bra på och varför vi har showen. Sonja Gube ville att maskinerna skulle dansa och så blev det i kombination med riktiga arbetsmoment, säger Urban Gustavsson.

Perfektionalism ska prägla showen när återförsäljaren möter kunden. Med en blandning av manlig och kvinnlig kompetens har volvomaskinernas reportear utvecklats till något utöver det vanliga men någon kvinnlig maskinförare kunde i år inte noteras i strålkastarljuset.

- Jag är förvånad över att inte fler tjejer kör entreprenadmaskiner. Att det skulle vara en mansgrej är en myt. Det finns ingenting med körningen som inte lämpar sig för en tjej. Jobbet är exempelvis inte tungt utan det mesta handlar om förutfattade meningar.

Kvinnliga maskinförare skapar en bättre stämning.

- Vi har internationella kunder och en del ställen i Europa är branschen mycket macho. Att blanda är mycket bättre och lättar upp, säger Urban Gustavsson.

Han bytte från rallarlivet till democentret. Han kan sakna de 22 åren på fältet inom anläggning, mest i grävmaskinshytter men även i hjullastare och dumprar.

Urban Gustavssons far startade ett entreprenadföretag 1951 och sålde det vid pensionen till Oden Anläggning AB 1982.

Pappa att han hade haft ett jättekul arbetsliv men när det gäller pengar hade han lika mycket som när han startade. Men det gjorde inget. En ganska bra livsfilosofi tycker jag, säger Urban Gustavsson.

Och det var i Oden Anläggning som sonen arbetade med hela landet som bas.

- Vi var ofta samma gäng som bodde ihop på husvagns camperna och blev som en enda stor familj. Vi hade verkligen kul ihop.

2002 satt Urban Gustavsson och bläddrade i Leveranstidningen Entreprenad under en stationering i den värmlandska urskogen eller Ingemansland som han kallar det. Han såg att Volvo Construction Equipment sökte demoförare.

- Jag som föraktade allt vad datorer hette ringde till min syster och bad henne skicka in en mailansökan.

Det är sådant som gör de stora skillnaderna i livet. Det härliga är att man inte vet vad som väntar samtidigt som livet går upp och ner.

Tillvaron som maskinförare var ofta livet på en pinne kan han tycka idag. En kombination av frihet och trivsel.

- Jag kan sakna doften av gräs och jord och att ha med termoskaffe och äta i plåtlåda, nästan så att när ingen ser vill jag lägga mat i en plåtlåda och äta den. Bara för att uppleva den där känslan av nostalgi.

- Då känns det som att det är trots allt inte så länge sedan jag lärde mig att äta med två bestick, säger Urban Gustavsson.