Ett i många hem viktigt redskap är febertermometern som ofta avgör om dagen ska användas till jobb, skola eller kanske rekreation och återhämtning. Den enskilda individens hälsostatus är relativt enkel att fastställa. För det ändamålet finns instrument av en mängd olika slag. Då är det betydligt knepigare att kartlägga ett samhälles hälsotillstånd och ofta också svårare att hitta rätt medicinering. Instrumenten för diagnos är dock även här många även om de är mer svårtolkade än en termometer. Ett instrument som kan användas för att känna av läget är den småhusbarometer som regelbundet presenteras av Statistiska Centralbyrån. Förra veckans utgåva visade att priserna på småhus under juni- augusti låg fyra procent högre än under perioden mars-maj. Priserna närmar sig i själva verket förra årets nivåer. Skillnaden var inte mer än en procent jämfört med samma period 2008. Framför allt kan prisökningarna på småhus tolkas som att hushållen återfått mycket av tron på tillvaron. Det finns en del positiva signaler om konjunkturen samtidigt som låga räntor stärker modet och viljan till nya investeringar. Tendensen bekräftas av de stora byggherrarna som sålt stora delar av sitt bostadslager. Tidigare överskott börjar likna bostadsbrist, vilket gör att företagen ser ett kraftigt ökat behov av att sätta spaden i jorden för nya projekt. Fortfarande är det dock mycket tydligt att regeringens omotiverade höjning av bostadsbeskattningen slår hårt mot gemene mans möjligheter att exempelvis byta upp sig till ett bättre boende. Med nuvarande skattebelastning är det dyrt att bo, så dyrt att många är utslagna från bostadsmarknaden redan från början. Situationen tydliggörs till och med på bostadsrättssidan där det i attraktiva lägen är lättare att sälja lägenheter med hög standard eftersom de attraherar en målgrupp med bättre ekonomiska förhållanden. Även om regeringen i onödan bromsar utvecklingen på husbyggnadssidan, även med dagens halvmesyr till rot-avdrag, är den desto mer aktiv på anläggningssidan. Intresset för höghastighetståg är synnerligen välkommet liksom klartecknet för Förbifart Stockholm. Vi bor i ett avlångt land, förhållandevis långt borta från våra kontinentala konkurrenter och kollegor. För att vi ska klara konkurrensen och få den tillväxt vi behöver krävs betydligt effektivare kommunikationsmöjligheter än de vi tvingas leva med i dag. Vetskapen att vi måste räkna med fortsatt stora brister i ytterligare 15-20 år är lite lättare att bära med sig när vi kan se fram mot ett stoppdatum. Besluten kommer visserligen minst tio år för sent, men regeringen tycks ha insett att den som följer i andras fotspår kommer aldrig främst. I synnerhet inte den som följer Miljöpartiets tillväxtfientliga stigar.