Visserligen svär många bilister över cyklisterna, men med stor säkerhet skulle svordomarna vara än mer högljudda om de 150 000 personer som i dag använder cykeln valde bilen i stället. Stockholm är, i likhet med en mängd andra städer, inte dimensionerad för dagens trafikmängder. I själva verket visar en undersökning att det redan finns 166 flaskhalsar i trafiken, varav 143 bedöms vara riktigt problematiska. Tack och lov tycks det bland dagens politiker bara vara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som tycker att det är en bra idé att tvinga all trafik, även förbipasserande, in i de centrala stadsdelarna. Med tanke på den förväntade tillväxten i form av bland annat boende och handelsplatser är de flesta överens om att dagens ofta kaotiska trafiksituation bara är en västanfläkt mot vad som kommer inom en inte allt för avlägsen framtid. På allt för många ställen har kapacitetstaket redan uppnåtts och en trafikinfarkt ligger inte långt borta. Dagens situation lyckas med konststycket att både belasta miljön onödigt hårt och förhindra tillväxt. Stillastående bilar som puttrar på tomgång är lika lite miljövänliga som stora lastbilar som tvingas till gigantiska omvägar för att ta sig mellan två punkter. Att näringslivet flyr för att i stället etablera sig på annan ort är heller ingen höjdare. Ingen skada skedd om arbetsplatserna hamnade i Göteborg, Sundsvall eller någon annan svensk ort, men risken är att de nya etableringarna hamnar i helt andra länder. I det sammanhanget känns regeringens klartecken till en ny förbifart synnerligen efterlängtad, om än senkommen. Att större delen av den drygt två mil långa trafikleden förläggs i tunnel minskar förstås ingreppen i känslig natur. Myntets baksida är prislappen. Närmare 28 miljarder kronor i en uppskattning gjord mer än ett decennium innan leden beräknas öppnas kan te sig skrämmande för de flesta. Värt att notera är dock att det i praktiken är de lokala trafikanterna som förväntas betala kalaset i form av trängselavgifter. Alltså i praktiken de bilister som ska belönas med bland annat besparingar i tid och drivmedel när genomfartstrafiken äntligen leds förbi stadskärnan. Det betyder i praktiken att bilisterna kommer att stå för de "egna" kostnaderna samtidigt som de fortsätter att betala in årliga mångmiljardbelopp som ska täcka utgifter för traditionella offentliga områden som sjukvård, utbildning och barnomsorg. Det tråkiga är att projektet inte kan börja byggas omedelbart, nu när det finns gott om lediga resurser i bygg- och anläggningsverksamheten och därmed goda chanser till en pressad prisbild. Tyvärr väntar nu en lång och med stor säkerhet långsam planprocess med en hel del överklaganden. Byggstarten kan därför knappast bli aktuell förrän år 2012. Största hotet mot den absolut nödvändiga satsningen är förmodligen ett eventuellt regeringsskifte nästa år. Att Socialdemokraterna resonerar rätt klokt i dag behöver inte betyda att de resonerar klokt när deras tillväxt- och framtidsfientliga samarbetspartners kräver gentjänster i samband med en ny regeringsbildning. Det är hög tid att spaden sätts i jorden. Det viktiga är inte hur många som sitter fast i köerna, utan hur många som kommer fram.