Labil lera blir stabil grund
Kontrollen är hård när en kalkstinn dumper, ett par lantbrukstraktorer och några vältar förvandlar labil lera till ett stabilt underlag. Enligt Peab är det inte bara billigare utan också bättre att stabilisera terrasser.
Malmö . Morgonsolen är klar och himlen vackert blå. Men över en leråker i Lockarp ligger kalkdammet som ett lågt men intensivt moln. Klockan är sju, och idoga entreprenadmaskiner bearbetar åkern från varsitt håll. En bandschaktare river upp jorden, en traktor följer hack i häl och vattnar den uppluckrade marken, en dumper lägger ut 17 kilo kalk per kvadratmeter vattnad mark, en extremt långsam traktor fräser ner den bländande vita kalken i jorden och en mullrande 15-tonsvält avslutar så maskinparaden genom att packa ihop allt så att ytan blir hård och beständig.
"Brinnovas tomt", precis invid Cramos anläggning i Lockarp i Malmö är kort sagt stadd i förändring. Cramo har sedan tidigare 30 000 kvadratmeter till sitt förfogande, men infriar nu den option de har på ytterligare 10 000 kvadrat.
Marken ska bli en uppställningsyta, men innan man kan ställa maskiner på den gamla åkern måste den beredas. Först fyllde man ut marken med lermorän och packade upp den i lager.
– Det blev 1-2 meter djupt i ena änden och nästan noll i den andra, kommenterar Joel Lovén, arbetsledare på Peab.
Utfyllnaden påbörjades för några månader sedan, och man passade samtidigt på att lägga ner rör för belysning etcetera. När terrasseringen var gjord var det så dags att stabilisera den enligt ett koncept som Peab arbetat med i bra precis tio år – Swepave.
Men, det är inte bara att tuta och köra.
– Swepave har en stark koppling mellan design, utförande och kontroll, förklarar Joel Lovén.
Han beskriver processen som ytterligt kontrollerad. I begynnelsen finns en grundprojektering. Allt eftersom man börjar arbeta och stöter på problem får man anledning att dimensionera om.
Under hela arbetets gång tas prover, och varje dag tar man ånyo ställning till hur man ska gå till väga. Fem prover tas dagligen.
– Det första vi gör är att undersöka fukthalten i marken, så att vi kan följa det recept vi har för hur mycket kalk vi ska lägga ut, förklarar Joel Lovén.
Är marken för torr måste den vattnas. Är den för blöt måste man öka andelen bindemedel som läggs ut. Mätningen görs med en maskin benämnd Troxler.
– Det är en isotopmätare som mäter både våt och torr densitet, förklarar Joel Lovén.
Med ett spett görs hål i marken och när man sedan sticker ner Troxlerns mätsticka sänder den ut radioaktiv strålning och därmed går det att räkna ut hur mycket kalk som behövs för att stabilisera marken.
Det andra testet går ut på att kontrollera att man verkligen lägger ut rätt mängd kalk per kvadratmeter.
– Då lägger vi ut en fiberduk som dumpern får gå över och kalka. Sedan väger vi duken, förklarar Joel Lovén.
Den tredje kontrollen innebär att utreda hur djupt ner i marken kalken egentligen hamnar, ska det bli rätt måste tjockleken på jordlagret vara korrekt.
– Vi kontrollerar okulärt hur djupt fräsen går, säger Joel Lovén.
Det fjärde provet går ut på att kontrollera fuktkvoten i de kalkade massorna.
- Är det för torrt måste vi vattna, och fräsa om, säger Joel Lovén.
Vid den femte och sista kontrollstationen tar man reda på om packningen gått till på rätt sätt. En av vältarna är utrustad med en YPK (yttäckande packningskontroll) där man med hjälp av gps får en bild av ytan där olika färger anger bärigheten.
– När välten slår mäts hur marken svarar, förklarar Joel Lovén.
Man får på så sätt fram en "sämsta punkt" på hela ytan, och tar där ett sista prov.
– Vi kollar vattenkvot och vilken densitet marken har, på så sätt ser vi hur mycket luft det finns i marken och får en lufthalt.
Underskrider den siffran fem procent anses hela ytan vara godkänd. Om siffran överskrider fem procent kontrollerar man även den näst sämsta punkten. Är den under fem procent får hela ytan godkänt, men i annat fall måste man vidta åtgärder.
– Då måste vi kanske riva upp de sämsta punkterna, vattna, och fräsa ner mer kalk, säger Joel Lovén.
Han och hans gäng drar in som en virvelvind på arbetsplatsen, stabiliserar marken i någon vecka och drar sedan vidare.
Det går fort, först ut är en bandgrävare som drar sina jättelika klor efter sig så att marken harvas upp ungefär en halvmeter ner, sedan drar en tankförsedd lantbrukstraktor med det föga smickrande smeknamnet "pissetunnan" över och vattnar marken.
– D6:an breder ut alla massor och river upp ytan innan traktorn vattnar, så att man kan få ner vattnet effektivare, river man inte upp jorden lägger sig vattnet mest på ytan, säger Joel Lovén.
Sedan tar en specialutrustad A25-dumper vid, och med ett stort dammoln sprider den en noggrant beräknad mängd kalk (eller något annat bindemedel) på ytan.
– Dumpern har en tät behållare i stället för en dumperkorg. Den har också ett specialbyggt spridaraggregat med en vals därbak som rullar ut materialet, kommenterar Joel Lovén.
Därefter är det åter en lantbrukstraktors tur att beträda banan, denna gång en John Deere 8530 med en Wirtgen-fräs som tvingar ner bindemedlet i marken. Fräsen är 2,2 meter bred.
– Det går att fräsa ner det 500 mm, men vi går sällan djupare än 400, ofta fräser vi ner kalken i tunnare skikt i flera lager, för att bättre kunna garantera tjockleken på lagret, kommenterar Joel Lovén.
Det kan till exempel bli en omgång där fräsen går ner 300 mm, följt av en omgång på ytterligare 350 mm, eftersom de två omgångarna överlappar varandra får man så till slut ner kalken 600 mm i marken.
Frästraktorn är utrustad med gps och kan "läras" ett visst spår så att den själv styr arbetet.
– Det kan vara till hjälp så att man är säker att man inte missar något, säger Joel Lovén.
Fräsningen går mycket långsamt, traktorn segar sig makligt fram över den kalkvita jorden.
– Det går långsamt eftersom den ska fräsa i lera, men det är bara bra, då blir det en bra inblandning av kalken, kommenterar Joel Lovén.
Ibland får bandschaktaren "röra om" lite i jordlagret efter fräsningen.
– Massorna kan behöva justeras, det blir mycket luft i den frästa jorden och då är risken stor att det torkar. Eftersom vi vill ha det fuktigt kan D6:an dra över jorden lite snabbt innan välten går på.
För som sista spelare på plan träder 15-tonsvälten från Bomag in. Den har- förutom ypk-utrustningen- även ett variokontrollpaket som gör att inpackningen styrs av hur marken svarar.
– Men vi kör ofta manuellt, och har ett fast djup som vi ska "slå" på, vi vill inte packa djupare ner.
En extra vält finns också på plats för att kunna understödja packningen.
– Vi packar cirka 2 500-3 00 kvadratmeter per dag, och för att hinna det krävs att vi har två vältar som rullar hela tiden, förklarar Joel Lovén.
I Lockarp använder man bränd kalk som bindemedel.
Det finns också andra alternativ, till exempel cement eller merit (en slaggprodukt från stålindustrin).
– Vi använder kalk för att när den reagerar med lermoränen bildar den nästan ett friktionsmaterial, cement eller merit kan man använda när man vill ha hårdare ytor, kalken passar bra här för en grusyta som bara behöver klara en viss kapacitet, säger Joel Lovén.
Peabs tes är att man genom att stabilisera terrassen- och i vissa fall även bärlagret- inte behöver ett lika tjockt förstärkningslager, och att man därmed minskar antalet transporter till arbetsplatsen, det går åt mindre material och ekonomin blir bättre. Joel Lovén konstaterar att stabiliseringen i Lockarp inneburit stora besparingar.
– Vi slipper förstärkningslager helt, vi lägger bara ett tunt bärlager och sedan ett gruslager ovanpå det.
Några dagar senare är jobbet klart, och Peabs anläggare kan börja arbeta på den grund som är lagd, medan stabiliseringsgänget drar vidare på nya äventyr.
