Vårgårda. Ren tur var det att ingen kabel kapades när maskinentreprenören Roland Björkqvist skulle gräva på en skogsväg. – Som vanligt ringde jag Teliasonera för information om kablar. De hade ingen jordkabel i det området fick jag som svar. Då trodde han att det bara var att köra, men 300 meter från skogsvägen stod en markeringstolpe med en skylt som det stod "opto" på. – Jag blev misstänksam, det här var någonting nytt för mig. Tog kontakt med markägaren, han drog sig till minnes att en optokabel hade grävts ner i området av operatören CSIT AB. Redan när avregleringen startade borde en myndighet inrättats som skulle hålla reda på kablarna, menar Roland Björkqvist. Den informationen hade besparat honom en massa jobb. När en grävmaskinist stöter på ett område med nergrävda kablar brukar markeringsstolpen ge en viss information, men långt ifrån fullständig. Det behövs mer information om exakt läge, sträckning med mera – uppgifter som endast operatören i dag har. – Det är sent att nu utvärdera en lösning för att hålla reda på kablarna. En myndighet som varje nätoperatör hade anmälningsplikt till borde startat redan för femton år sedan. Det skulle säkert sparat mycket pengar, säger Roland Björkqvist. – På den gamla goda tiden var det tryggt att bara ringa till Telia och få reda var någonstans det var nergrävt men nu är det en djungel med fler inblandade i kabelnedläggningarna. Men vet inte varje markägare eftersom avtal skrivs mellan operatör och markägare, var kabel eller kablar finns? För blir det byte av markägare går ju avtalen vidare till nästa markägare. – Det kan bli problem att veta vem markägaren är. Och bor markägaren i Stockholm eller någon annanstans som ofta är fallet är det besvärligt att få besked, säger Roland Björkqvist. – Till saken hör också att markägaren inte alltid känner till var kablarna ligger nergrävda. Roland Björkqvists verksamhetsområde är mellan Vårgårda och Borås. Han har fyra kundgrupper:lantbrukare, skogsägare, vägsamfälligheter och villaägare. Inom lantbruket är uppgifterna dikning för grundvatten, dikesrensning eller täckdikning. Fyra olika dräneringstyper brukar finnas i åkrarna: stendiken, tegelrör, brädtrummor och risdiken. De brukar vara igensatta, vilket han löser med dräneringsslangar. För skogsägarnas räkning underhåller Roland Björkqvist gamla skogsvägar som är för smala eller har dålig bärighet eller så bygger han helt nya skogsbilvägar. Vanliga uppdrag hos villaägarna är grundläggning vid nybyggnad och tillbyggnader. Gamla fastigheter behöver omläggning av avloppssystem. Åt vägsamfälligheter är mestadels kantskärning och dikesrensning vanligast. – Jag kör inte åt stora firmor utan kör mycket återkommande åt samma kunder. Roland Björkvist har inte märkt av någon nedgång i konjunkturen. Jämfört med konjunkturnedgången 1992 är situationen helt annorlunda. – Då var jag faktiskt rädd att bli arbetslös. De jobb som var bokade fick jag ringa och puffa på, det hade jag inte varit med om tidigare. Skillnaden nu jämfört med då är nog den låga räntenivån. Den låga räntan gör att folk vågar satsa på olika projekt till skillnad mot 1992 då Riksbanken den 16 september höjde utlåningsräntan till 500 procent. I dagens lågkonjunktur behöver han inte puffa på. I höstas fanns en kö på 35 jobb som han betar av. – Jag har i princip bokat hela året. Det längsta en kund väntat på att få ett uppdrag genomfört av mig är sju år, så jag har tåliga och goa kunder, skrattar Roland Björkqvist nöjt. Sedan november fram till mars har sysselsättningen varit traktorskogsvägar och skogsbilvägar. När tjälen går ur jorden i april inleds högsäsongen. –Jag lever med årstidernas skiftningar. Dränering och dikesrensning måste utföras innan vårbruket och växtligheten startar. Trädgårdarna måste göras i ordning och det innebär att jag gör gräsytan klar. Med rotortilt och planeringsskopa från Götene Construction klarar jag i princip att göra klart för sådd. Planeringsskopan används 95 procent av tiden. Roland Björkqvist är 63 år gammal men kör rotortilt så det bara ryker om det. Rotortilten har haft svårare att få fotfäste hos äldre maskinförare vilket är naturligt, det är det där med att lära gamla hundar sitta... – Jag skulle nog inte lärt mig att köra med rotortilt om det inte var så att min gamla grävmaskin, Kobelco 905 årsmodell 86 som har gått 25 000 timmar fick ett större fel. Jag hade annars planerat att trappa ner, nästan skuldfri som jag var. Nu kom saken i en annan dager. – Jag måste ge en eloge till Eliasson Maskin i Partille. Jag ringde till dem och de erbjöd mig att låna en ny Fiat Kobelco 135 årsmodell 05. Jag fick bestämma mig efter att jag prövat. Jag förstod under prövotiden vilka möjligheter den nya maskinen innebar och beslöt att leasa den på fem år. Fiat Kobelco 135 är kortsvansad och försedd med Engcons rotortilt. – Fördelen med att den är kortsvansad är att bakpartiet följer larvbandets ytterkant. Någon nackdel? – Enda jag kan komma på är maskinen blir mycket kompakt. Vill man kolla i maskinrummet blir det trångt. Än så länge har dock maskinen gått som en klocka i 6 000 timmar. Nu löser det sig ändå med snabb och smidig service om det skulle behövas. Maskinintresset har gått i arv. Roland Björkqvist har fyra söner, varav två har genomgått maskinförarutbildning. – Tack vare att pojkarna hjälper mig kan jag utföra servicen efter 500 timmar själv då jag byter olja och filter och passar på att tvätta och dammsuga maskinen. Hur var det att lära sig rotortilten? – Jag minns att jag jobbade vid en villa där det var extra trångt. Det var riktigt jobbigt de första dagarna innan jag kände att det började flyta, säger Roland Björkqvist. Därmed trappade han upp istället för ner. – Nu arbetar jag sex dagar i veckan, året runt och det är okey så länge hälsan står bi. Jag börjar dock känna av i axlarna men som tur är, är våra närmaste grannar sjukgymnaster. Hans Fru Gunnel servar honom i vardagen med att hämta material och reservdelar i den mån det behövs. Det bästa med jobbet? – Jag rår mig själv, kan ha flextid och är mestadels inte beroende av någon. Att jag har både grävmaskin och dumper innebär att jag kan flytta grävmaskinen själv. Behållningen av Roland Björkqvists slit kan beskrivas så här: – När jag ser att bönderna brukar en åker jag färdigställt. När de odlar spannmål och senare när skördetröskan går fram. Det känns tillfredsställande. – Också när jag ser en lastbil med stockar köra ut från skogen på en skogsbilväg jag färdigställt, det är sådant som sporrar en att uträtta något. Roland Björkqvist startade eget redan 1969 men började att köra vajergrävmaskin redan som sjuttonåring och hade förmånen att få jobba ihop med en av de första grävmaskinisterna i Sjuhäradsbygden, de som började sin bana på fyrtiotalet. Roland Björkqvist minns grävmaskinistens sista dag i livet. – Han lastade ett lass på min dumper men när jag återkom för att fylla på dumpern igen låg han död vid grävmaskinen. Roland Björkqvist fick köra många vajergrävmaskiner, bland annat Åkerman, Landsverk och Ruston Bucyrus. På sextiotalet fanns inte som i dag någon standard för hur körsystemen var. – Varje grävmaskinsfabrikat hade sitt eget styrsystem. Det var tre spakar och två trampor. Ibland kunde svängen sitta i mitten och ibland till vänster. Varje maskin måste läras in, säger han. Roland Björkqvist reparerar, vid Leveranstidningen Entreprenads besök, skogshygget där skogsmaskiner gått fram. Dikesrensning och delvis markberedning ska återställa marken från förfall och körskador. Vattnet stannar annars i det djupa spåren och det omöjligör eventuellt friluftsliv. Fullt med jobb hela dagarna. Hur mycket diesel gör du av med? – Dieselåtgången är 500 liter i veckan. Dieseln köps in lokalt och förmedlas av Lanthandeln i Ljurhalla, för den vill jag gynna.