Det som återstår för företagen är eventuella skadeståndsanspråk från kunder som anser sig ha betalat ett allt för högt pris för de tjänster som utförts, primärt av de fyra största företagen på marknaden. Marknadsdomstolens dom är hård. De åtta företag som berörs ska tillsammans betala nära nog exakt en halv miljard kronor i så kallad konkurrensskadeavgift. Budskapet är tydligt. Prissamarbete är inte acceptabelt och när ett sådant upptäcks ska det vara kostsamt för de medverkande. Ansvarsfrågan kan alltid diskuteras, men det är odiskutabelt att kartellbildningar måste beivras. Att en grupp ledande företag träffas och inbördes fördelar de olika vägbeläggningsuppdragen på ett sätt som bland annat anpassas till företagens befintliga marknadsandelar är i sig anmärkningsvärt, men det kan också vara en förklaring till att branschen då och då beskrivs som konservativ och till och med utvecklingsfientlig. I en konkurrensutsatt marknad krävs det både kreativitet, rationellt tänkande och en ständig jakt på såväl effektivare produktion som kostnadsbesparingar. Det är lätt att tro att de medverkande i asfaltkartellen lagt ner sina ambitioner att agera för beställarnas bästa. Kreativiteten handlade främst om att med så liten ansträngning som möjligt tjäna så mycket pengar som möjligt. Att företagen och branschen riskerade stora goodwill-förluster spelade mindre roll. Det viktigaste var att kunderna betalade överpriser. Mest anmärkningsvärt är att en av de medverkande var Vägverkets egen regiverksamhet som alltså inte höll sig för goda för att skinna sin egen beställande organisation. Möjligen underlättades kartellens "arbete" av att praktiskt taget alla uppdrag finansierades via skattsedeln. Det är lätt att få tanken att inte ens beställarens kostnadskontroll är vad den borde vara när skattebetalarna står för fiolerna. Marknadsdomstolen har pekat ut NCC som det företag som varit det ledande i kartellen. Företaget har trots en 30-procentig rabatt för att ha underlättat utredningen drabbats av de klart största böterna. 200 miljoner kronor är mycket pengar för de flesta företag och 30 miljoner mer än den straffsats som ålagts Skanska. I den jämförelsen klarar sig Peab (cirka 75 miljoner kronor) och Vägverket Produktion (50 miljoner kronor) närmast lindrigt undan. Syrligaste reaktionen på Mzarknadsdomstolens dom kommer från NCC, som till och med hävdar att domen mot företaget riskerar att minska företags vilja att underlätta utredningar i liknande situationer. Hur som helst är tanken att NCC själva inte ska hamna i en liknande härva en gång till. Sedan utredningen inleddes i slutet av 2001 har företaget utbildat mer än 2 800 chefer och tjänstemän i konkurrensrätt. Dessutom har utbildningen knutits till den anställdes anställningsavtal, vilket i klartext betyder att överträdelser mot gällande konkurrensregler är skäl för uppsägning. Det är starkt och visar att i varje fall ett av företagen tagit situationen på allvar.