Stockholm. Kärt barn har många namn... Karl-Alfred är en Sennebogen 850 M med en bom på 11,9 meter. Oliver är en pråm med en lastkapacitet på runt 1 700 ton. De två ingår i ett nytt koncept som gör biobränsle av olivkärnor. Att använda olivkärnor till biobränsle är inget nytt men det är den höga halten, tio procent. Energibolaget Fortum har under tio år använt två-fem procents inblandning av olivkärnekross i bränslesystemet. I februari 2009 ökades inblandningen till tio procent. Olivkärnekrossen är klassat som biobränsle. Olivkärnekrossen blandas med kolet i bränslesystemet. – Olivkärneinblandningen gör att koldioxidutsläppen minskar och att blanda in ännu mer olivkärnor förbättrar effekten ytterligare, för- klarar Per Martinsson. Han är projektledare och berättar att olivoljan har en hälsobringande effekt på människor men även på maskiner har det visat sig. – Olivkärnorna har en smörjande effekt på krossarna så oliver är bra till mycket. Olivkärnorna påverkar också krossarna i bränslesystemet så att färre haverier uppstår. Sedan olivkärnekrosset började användas har man också kunnat notera mindre slitage. Tommy Malmsten från Nacka Last- och transport är förare. – Jag kör grävmaskinen fyra timmar om dagen, men i vintras under inkörningen blev det mycket längre tid. Det är inga peanuts som behövs i olivkärneväg. För att uppnå tio procents vikt av energiråvaran krävs att runt tusen ton olivkärnekross per vecka blandas med kolbränslet. För att klara logistiken med denna mängd har en pråm köpts in för transport och mellanlagring i Värtahamnen. Olivkärnorna kommer med fartyg till Stora Vika där de lastas av från fartyg som levererar från Spanien eller Tunisien. Pråmen lastas i Stora Vika och bogseras till Värtahamnen där den sedan ligger som ett mellanlager. Olivkärnekrosset genomgår ingen tillverkningsprocess eller förädling, det används så som det kommer direkt från leverantören. – Det behövs ungefär två resor i månaden för att klara behovet för biobränslet, berättar Per Martinsson. Pråmen kommer under juni och juli månad att blästras och ytbehandlas på varv. För att hindra att snäckor med mera börjar växa på båtbottnar brukar dessa ytbehandlas med så kallad antifoulingfärg (beväxtningsförhindrande färg). – Vi vill inte påverka den marina miljön negativt så Fortum har valt att inte ytbehandla med giftig färg på bottenbordläggningen under vattenlinjen, Färgerna bidrar mycket till föroreningar i vattnet, säger Per Martinsson. Konceptet utgörs av en treenighet, Sennebogen 850 M, en pråm och en tippficka och bandtransportör. – Konceptet är effektivt och fungerar jättebra, säger Per Martinsson. Både tippfickan och bandtransportören kommer från Iggesunds Maskin. Företaget projekterar, tillverkar och levererar kompletta anläggningar för hantering av bland annat affärs-, bygg- och industriavfall för återvinning. Lösningen i Värtahamnen finns även i Karlshamn men då handlar det om flis, istället för olivkärnor. – Olivkärnorna lastas i en ficka som sedan fördelar ut på en transportör vidare in till en mottagningsstation. Anläggningen drivs av fyra motorer, varav den största är på 22 kilowatt, säger Gunnar Nilsson, vd för Iggesunds Maskin AB. Företaget har sin tillverkning i egen fabrik som finns centralt belägen i Iggesund mitt i Sverige, 25 mil norr om Stockholm, längs kusten vid Europaväg 4 och järnvägen. Iggesund har den senaste tiden märkt att konjunkturen lättar. – Vi har fått fler ordrar så att vi klarar oss. Stora kunder som Stena och Industrileverans har dock fortfarande köpstopp, säger Gunnar Nilsson. – Fortum hade behov av en materialhanteringsmaskin för lossning av olivkärnor till sin förbränningsanläggning, säger Thomas Pilz säljare vid Scanbalt Crane. Bolagets inriktning är främst hamnkunder sedan starten år 2000. Sedan förra året har även industrikunder, främst järn- och stålverkskunder tillkommit. Här har intresse för eldrivna maskiner kommit i fokus som ersättare till klassiska traverser. I Bayern finns sedan 1952 det tyska familjeföretaget Sennebogen som i dag har två maskinfabriker varav den senaste invigdes hösten 2008. Sennebogen har antagit nya utmaningar och byggt specialanpassade maskiner. –Denna strategi har man behållit och vill utveckla vidare. Basen är materialhanteringsmaskiner och byggkranar samt servicefordon för offentlig sektor och industri, säger Thomas Pilz. Inom Sverige har märket kommit tillbaka, efter att ha funnits här som grävmaskin på femtio- och sextiotalet. I dag är Sennebogen åter välkänt, främst inom hamnar och återvinning. Enligt företaget ska maskinerna vara robusta och bränslesnåla. En annan fördel uppges vara dess enkla uppbyggnad, en egenskap som kan göra skillnad, inte minst när det är dags för service och reparation. – Särskilt viktigt för kunden är att snabbt kunna komma igång efter en reparation. Vi utbildar både förare och tekniker. Vår idé är enkel, ju mer föraren kan om sin maskin desto bättre för ägaren, säger Thomas Pilz. Många gånger har enkla fel faktiskt kunnat lösas över telefon. Sennebogen har utvecklat sina maskiner ur aspekten hur de används. – Vinsten har blivit bränslesnåla maskiner där kraften i hydrauliken finns där den bäst behövs, säger Thomas Pilz. En nisch för Sennebogen sedan 1979 är materialhanteringsmaskiner med eldrift, 400 volt växelström, där all övrig utrustning är densamma som hos en dieseldriven maskin. – Alternativ till dieselmotorn kan på sikt förändra branschen och möjliggöra ännu effektivare maskiner med ännu lägre miljöbelastning. Vi tror på flera kombinationer beträffande el och diesel i framtiden, säger Thomas Pilz.