Stor maskinrutin behövs vid komplicerad marksanering
Göta älvs stränder har sett industrier komma och gå. På ett ställe är marken full av lättantändliga kemikalier, strax intill är blyhalten nästan utvinningsbar och i ett tredje schakt glänser kvicksilvret som stjärnor på himlen. Att sanera här kräver stor grävskicklighet.
– Här etablerades industrier på tidigt 1900-tal här fanns till exempel garverier, batterifabriker, färgtillverkning, bensinstationer, varv med mera, och de fyllde ut strandängarna med förorenade massor av olika slag, de grävde helt enkelt ner sitt avfall vilket vi kan se eftersom marken är mycket förorenad, med lättflyktiga kolväten, metaller, oljor med mera, säger Jesper Mårtensson, miljökoordinator på Banaväg i Väst.
Han beskriver saneringen som komplicerad.
– Marken som ska saneras ligger i en dal och begränsas av Göta Älv åt ena hållet, en älv som fungerar som dricksvattentäkt åt 600 000 människor i Göteborg och Kungälv. Därför måste vi hela tiden ha koll på vad vi släpper dit.
Ett "diffust läckage" är redan ett faktum, men inför det stora infrastrukturprojektet, då E45 ska breddas och Vänerbanan få dubbelspår, stod det klart att markerna längs med och strax intill väg och järnväg måste saneras, för att slippa de kostnader och det omak det skulle innebära att någon gång i framtiden åläggas att sanera området.
– Vi sanerar under tiden vi bygger, men vi ser helst att man sanerar innan kalkstabiliseringen skall utföras, det är enklare och billigare.
Jesper Mårtensson tillägger att Banaväg i Väst dessutom sanerar med vissa marginaler, så att de som äger fastigheter intill inte riskerar att påverka eller störa väg- eller järnvägskonstruktionen om eller kanske när de en dag sanerar sin mark.
– Det blir den största samhälls nyttan om vi sanerar ner till ren lera nu.
Metoden är enkel. Man gräver bort föroreningarna.
– Vi hinner inte göra på något annat sätt, det tar för mycket tid och för mycket pengar, konstaterar Jesper Mårtensson.
I nästan alla infrastrukturprojekt verkar blåslampan vara inbyggd i alla inblandades bakar, och saneringsarbete är inget undantag.
– Det är snabba puckar som gäller, därför gräver vi.
Det är inte lätt att veta exakt vad som finns i marken. Där det finns gamla markägare att fråga kan man få en viss uppfattning om vad de grävt ner under årens lopp, men vissa verksamheter är så gamla att de som en gång visste inte går att få tag på längre.
– Förutom de förundersökningar som projektören gör kompletteras dessa även med provgropar som vi låter entreprenören göra, säger Jesper Mårtensson.
Föroreningarna är mycket komplexa och för att kunna uppskatta vilka mängder det handlar om försöker man tänka logiskt.
– Eftersom strandlinjen varierar är det djupare på vissa ställen, och grundare på andra. Eftersom den gamla järnvägen är en naturlig gräns kan vi också anta att det är tunnare mäktigheter nära den linjen, och mäktigare ut mot älven, säger Jesper Mårtensson.
Han betraktar saneringen som en låda som ska grävas ut, varken mer eller mindre.
– Vi har grävt 3,5 meter ner som djup ast, och i genomsnitt ungefär 1,5 meter, då når vi ren lera.
På vissa ställen måste man vidta åtgärder för att inte återkontaminera de rena massor man lägger ut (främst krossat berg från det berg man spränger i väg- och järnvägslinjen) när den förorenade jorden grävts bort.
Med tanke på vad som finns i marken måste arbetet emellanåt ske med stor försiktighet. Vid Tudors gamla batterifabrik hittade man höga halter bly i marken.
– De har lagt ut bakelitkross och blyhalten var mycket hög, rent utav utvinningsbart hög på vissa ställen, säger Jesper Mårtensson.
Innan saneringen kunde påbörjas tog man blodprov på alla som skulle jobba med schakten, för att kunna jämföra med prov som togs när jobbet var gjort.
– Då kan man se om någon påverkats.
Banaväg i Väst informerade också berörda entreprenörer, och uppmanade dem att använda lämplig skyddsutrustning och att skydda sig mot till exempel damm.
– De bör använda mask, och om det blåser måste man se till att inte stå i vindriktningen. Det är också viktigt att tvätta sig om händerna innan man äter och att till exempel inte lägga in en snus med fingrarna, säger Jesper Mårtensson.
Totalt grävdes 7 300 kubikmeter blyförorenade massor bort. Strax intill hittade man ortoxylen i marken, ett ämne som Perstorp använt i sin tillverkning och som de skeppat med båt på Göta Älv och sedan transporterat från strandnära cisterner i rörledningar upp till fabriken.
– Det har varit en del spill, och i de gamla rören fanns också en del rester, säger Jesper Mårtensson.
Ortoxylen är mycket lättantändligt, det har en kraftig lukt och är dessutom giftigt. För att undvika gnistbildning fick grävandet ske med stor finess. På andra sidan den gamla järnvägen fick man också göra en insats.
– Vi sanerade tusen kubikmeter på en fastighet som kommunen köpt, och där hittade vi både kreosot och kvicksilver i fri fas, det glimmade som en stjärnhimmel i schaktväggen, berättar Jesper Mårtensson.
Kanske hade en tidigare fastighetsägare fått tag på billiga massor från sin arbetsplats, fyllt ut tomten med massorna, och sedan levt där i salig okunskap om vilka gifter som lurade i marken.
– Saneringen blev komplicerad eftersom schaktkanterna var höga och huset riskerade att rasa ner på oss, minns Jesper Mårtensson.
I en liten småbåtshamn hittade man höga halter TBT (tributyltenn), ett gift igt ämne som fanns i äldre tiders bottenfärger.
– Vi skulle påla och förstärka marken och sedan dra fram järnvägen, och blev då tvungna att flytta en kran, och runt den var halterna TBT mycket höga, säger Jesper Mårtensson.
Lösningen blev att valla in hamnen med krossmaterial och geotextilduk, så att det giftiga vattnet inte smet ut i älven. Sedan grävdes de våta massorna bort av en långgrävare. De giftiga massorna lastades i täta containrar för vidare transport till en godkänd mottagare och vattnet fick gå genom en olje avskiljare och en sedimentavskiljare.
– Metaller klänger sig ofta fast vid partiklar, därför fastnar de i sedimentavskiljaren.
Arbetet kantades av täta kontroller, Jesper Mårtensson och hans fyra kollegor gjorde återkommande mätningar av vattnet i Göta älv, både uppströms och nedströms om hamnen.
– Vi måste ha koll på länsvattnet, och se om det fanns metaller i vattnet. Hade vi sett att vi påverkat hade vi blåst av, men det fungerade bra, minns Jesper Mårtensson.
Det renade vattnet släpptes sedan ut på en beväxt yta inom det förorenade markområdet.
– För säkerhets skull, kommenterar Jesper Mårtensson.
Enligt en första prognos trodde Banaväg i Väst att det fanns 200 000 ton förorenade massor på sträckan Agnesberg-Älvängen, och man räknade ut att det skulle kosta 90 miljoner att sanera.
– Men när vi projekterat kom vi fram till att det nog handlar om 120 000 ton. Dessutom har vi fått ner kostnaden till 50 miljoner, och det kan hända att vi får ner det lite till, en del områden kan vara mindre förorenade än vi ursprungligen trodde, säger Jesper Mårtensson.
När Entreprenad hälsar på har man hunnit sanera 51 000 kubikmeter. – Vi närmar oss hälften, säger Jesper Mårtensson. Han känner sig trygg med den organisation som byggts upp för saneringen.
– Vi har alltid en person i gropen och har god kontroll på arbetet och massorna.
Miljökontrollanterna är ständigt ute och mäter i marken, och styr på så sätt saneringsarbetet.
– Det är viktigt att vi har koll, vi dokumenterar mängder, godkänner transportdokument och ordnar alla tillstånd.
Jesper Mårtensson litar fullt ut på entreprenörerna, och även på de maskin förare som utför de känsliga uppdragen.
– Vi kräver att de har erforderlig kunskap om miljöarbete och sanering, och man märker rätt snart att entrepre nörerna låter de mer rutinerade förarna ta dessa uppdrag där man kanske måste finblada av materialet precis intill ett rör. De är duktiga, helt klart.