Åtskilliga regeringsbeslut har allvarligt ökat den globala miljöbelastningen. Värst är den förtida stängningen av två kärnkraftsreaktorer, vilket tvingade fram ökad energiproduktion i betydligt smutsigare kolkraftverk på kontinenten. Ett annat genidrag var införandet av den så kallade pumpskatten som dränerat landsbygden på bensinstationer, samtidigt som den i stor utsträckning slagit undan fötterna för en stor del av forskningen kring alternativa drivmedel. Den nuvarande regeringen föreslår ytterligare åtgärder som slår hårt mot bland annat landsbygd, småföretag och med stor säker het också mot miljön. Regeringen vill höja skatten på diesel, vilket också innebär att byggkostnaderna rusar i höjden – sällsynt vältimat med tanke på att skattebelastningen på boende redan lyckats ta knäcken på ett bostadsbyggande som blivit närmast obefintligt. Framför allt belastar dock förslaget näringar som skog, transport och lantbruk som på ett helt annat sätt utsätts för internationell konkurrens. Skogsindustrin ser tydliga risker att den föreslagna höjningen direkt motverkar sitt syfte i ett avseende. De stigande kostnaderna försämrar nämligen möjligheterna att utvinna biobränsle som är ett av de förnybara bränslen som regeringen räknar med ska skapa förutsättningar att minska behovet av fossila bränslen. För lantbruks- och transportnäringarna handlar det i än högre grad om att de svenska alternativen är på väg att prisa sig ut från marknaden. Förutom att det slår mot sysselsättningen kan vi heller inte räkna med några globala miljövinster om jordbruksprodukterna tas fram i länder med avsevärt lägre drivmedelsbeskattning och kanske också en annan syn på utsläpp. För att inte tala om de kraftigt ökade transportvolymer som blir följden. Situationen blir inte ljusare av att svenska speditörer slås ut och transporterna i större utsträckning görs med utländska fordon som ofta drivs med en annan syn på miljöbelastning. Självklart måste någon leda racet för att minska miljö- belastningen, men när en ensam nation försöker leka Bror Duktig blir det både verkningslöst och kostsamt. Om reger ingen vill uppnå något större mått av uppskattning och trovärdighet i miljöarbetet krävs att den får med sig åtminstone EU-länderna i en gemensam aktion som inte sätter konkurrensen ur spel. Hemska tanke: tänk om Andreas Carlgren och Maud Olofsson är för Alliansen vad Peter Eriksson och Maria Wetterstrand är för ett socialdemokratiskt regeringsalternativ. Då är Sverige riktigt illa ute.