Ungefär samma känsla uppstår av senare tids tidningsrubriker som försöker överrösta varandra i en ständigt pågående tävling om vem som kan skapa mest kriskänsla. Missförstå mig rätt. Situationen är besvärande, för att inte säga prekär, men även besvärliga situationer har lösningar. Vi har en global ekonomisk härdsmälta som saknar motstycke i historien. Det vi tyvärr tenderar att glömma bort är att svensk ekonomi står sig stark i en internationell jäm förelse. Därmed finns förutsättningar att vi kan klara oss lindrigare undan med rätt åtgärder. Byggverksamheten är en bra värdemätare på hur ett samhälle mår, och hur aktivt samhället försöker bringa reda i en besvärlig situation. I förra veckan släppte några av de större byggbolagen sina bokslut som innehöll blandad konfekt. Varsel om neddragningar blandades med hyggligt bra beskrivningar över var de svenska problemen sitter. Primärt finns byggföretagens problem på en totalhavererad bostadsmarknad. Enkelt uttryck kan haveriet förklaras med tre faktorer. Den skattehöjning på boende som den nuvarande regeringen införde mycket kort tid efter att den tagit plats i Rosenbad. Riks bankens synner ligen omotiverade höjning av reporäntan i höstas. Bankernas njuggare inställning till krediter och ambi tioner att utnyttja senare sänkningar av reporäntan till att förbättra de egna marginalerna i stället för att medverka till tillväxt i Sverige. Riksbanken har redan backat rejält. Regeringen och bankerna har det inte. På infrastruktursidan ser det betydligt ljusare ut även om regeringens så kallade "miljardregn" inte imponerar vid en närmare översyn. Enligt en internationell jämförelse har Sverige de sämsta vägarna och den sämsta järnvägen. Trots det uppgår de svenska satsningarna inte till mer än ungefär hälften av genomsnittet i Europa, räknat som andel av BNP. Samtidigt tycks regeringen räkna in medfinansiering som ett självklart inslag i den nödvändiga utbyggnaden av infrastrukturen. Det kan vid första anblicken verka rimligt, men regeringen använder samma fula metoder som sina företrädare. Såväl trafikanter som boende är nettobidragsgivare till staten. Därför är det ren desinformation att tala om subventioner eller bidrag till bostadsbyggandet och att hävda att bilisterna måste ta sina egna kostnader. Såväl boende som bilister tar redan sina kostnader med råge. Skulle regeringen dessutom bredda det så kallade rot avdraget till att gälla även företag finns goda förutsättningar att få fart på personalintensiva ombyggnader. Regeringen får gärna bidra till konsumtion genom att sänka inkomstskatten, men det är minst lika viktigt att den inte blockerar lösningar som ökar sysselsättningen och sätter fart på Sverige.