Det var en privatperson som slog larm efter att klumpar av tätningsmassa, eller injekteringsbruk, upptäckts i en bäck som rinner från Uggelvikskällan i Lill-Jansskogen. Materialet hade trängt upp från injekteringshålen runt den tunnel som ska leda trafik under Lill-Jansskogen, mellan Värtan och Norrtull. Sedan Rhoca-Gil-läckaget i Hallandsåsen för tiotalet år sedan råder skärpt vaksamhet mot den här typen av incidenter, och Miljödomstolen ställer detaljerade krav på vilka injekteringsmedel som får användas vid Norra länkens tunnelbyggen. Den tätningsmassa som nu läckte ut bär namnet Rheocem 650/650 SR, och är i praktiken fingraderad cement av Portlandsklinker. – Så det är absolut inte farligt eller skadligt på något sätt. Det hela är beklagligt naturligtvis, men det är sådant som kan hända när man injekterar, säger Lena Backe, Vägverkets biträdande projekt ledare för Norra länken-bygget. Vägverket rensade omgående bäcken från tätningsmassa. – Vi har också byggt en liten vall vid utloppet så eventuella rester inte ska sprida sig vidare. Nu injekterar vi med lägre tryck så det inte ska hända igen, och vi gör löpande kontroller runt om i Lill-Jansskogen för säkerhets skull, säger Lena Backe. Den sträcka av Norra länken som nu byggs är ungefär fyra kilometer lång och nästan helt lagd i tunnlar. Det totala vägsystemet under jord, inräknat tunnlar för av- och påfarter, är elva kilometer långt. Stockholmsområdet har generellt sett mycket tät berggrund. Injekteringen vid Norra länken-bygget görs huvudsakligen för att tunnlarna inte ska leda bort grundvatten.