Sverige är fullt av gamla soptippar, avfallshögar som stammar från en tid då man kunde lägga lite vad som helst i soporna. Tipparna är täcka, och har lämnats åt sitt öde, men under täckmassorna är det ofta full aktivitet. Långt efter det att tippen är färdigtäckt fortgår nedbrytningen, och metaller lakas ur och växthusgaser som metan och koldioxid pyser fram ur röran av hushållssopor, industriavfall och allmänt skrot. Monica Östman är forsknings ingenjör på enheten för biogeokemi vid institutionen för mark och miljö vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Hon har i sin doktorsavhandling tittat närmare på hur gamla soptippar påverkar miljön, och hur de kemiska processerna i soptipparna ser ut. Hon har särskilt undersökt hur organiskt material kan binda och stabilisera metaller, och i avhandlingen konstaterar hon att avfallet ständigt omvandlas, både biologiskt, fysiskt och kemiskt under de syrefria förhållanden som råder i tippen. På lång sikt syresätts dock materialet långsamt, och det gör att det organiska materialet humifieras eftersom det åldras och till vissa delar också bryts ned av syret. Monica Östman har studerat om detta humifierade material kan binda och stabilisera metallerna, hon har simulerat processen i laboratoriemiljö, med prover från olika djup från en av Sveriges största soptippar, Högbytorp i Upplands-Bro kommun. Resultatet visar att materialet blir allt bättre på att göra just det, ju äldre det är. Hon skriver därför att det kan bli aktuellt att påskynda nedbrytningen av det organiska materialet, till exempel genom att syresätta soptipparnas inre. Tanken är att detta ska göra till att färre metaller lakas ur, även om det inledningsvis kommer att leda till ett ökat läckage av metaller. Monica Östman tillägger att det ändå kommer att vara nödvändigt att övervaka äldre tippar, och kontrollera hur de påverkar miljön.