Stockholm. Två utdömda träslöjdssalar på Gubbängsskolan i Stockholm ska rivas. Trots att man hunnit mer än halvvägs, syns det tydligt att det är gamla klassrum från 50-talet det handlar om. En tids typisk "rektorns röst"-högtalare med bakelitskal hänger fortfarande på väggen, men nu på trekvart och är täckt av rivningsdamm. Rivpartner har satt två man på rivningen som totalt beräknas ta fyra veckor. Bland annat ska man bryta upp hela golvet, ta bort ventilationssystemet och sköta håltagningen för nya rör. Uppdragsgivare är Skanska, som sedan tar hand om återuppbyggnaden. Det behövs inga stora maskiner till jobbet, som Kurt Andersson kallar "en normal lättrivning". Det räcker med Milwaukees tigersågar, skruvdragare, koben och bilmaskiner. Den största på plats är en Hilti 905 AVR. – Den är bäst. Ganska snäll att jobba med, och det finns egentligen ingen annan när man ska bila golv, konstaterar Kurt Andersson. – Men till väggarna är den lite tung, så då får man köra med småmaskiner som Spit 455. I slöjdsalarnas gamla rum för lödning och svetsning satt eternitplattor, vilket resulterade i lite asbestsanering. I övrigt har det inte varit några komplikationer. Så här pass gamla byggnader brukar dock alltid bjuda på några överraskningar, och Gubbängsskolan är inget undantag. När man började bryta upp golvbrädorna hittade man ett lager av en vit substans som påminner om frigolit, men med porösare konsistens. – Mjukskum kallas det visst. Jag har aldrig sett något liknande, men vi tog prover för asbest och det var lugnt. Så det är bara det vanliga dammet att tänka på, säger Kurt Andersson. Dammet ja. Luftrenare, god ventilation och skyddsmasker är A och O vid arbetet – och under det vita skummet ligger ett decimetertjockt lager ljusgrå koksaska. – Den ska tas ut med sugbil sedan, för koksaska, det dammar som bara fan om man skottar upp det. I gamla lokaler som byggts om flera gånger, kan man heller inte lita allt för mycket på grundritningarna. Här visade det sig att vattenledningar – som enligt den information man hade skulle gå lodrätt ner genom bjälklaget – i själva verket vek av 90 grader precis under golvytan och löpte parallellt med golvet. Det upptäcktes inte förrän man satt bilmaskinen i betongen. – Där hade det kunnat bli en vattenskada om man inte hade sett det i tid. Dessutom hade vibrationerna kunnat få det att börja läcka i någon skarv någon helt annanstans i huset, säger rivningsarbetaren Stefan Meurling. Några stojande barn hörs utifrån trapphuset, som en påminnelse om att man faktiskt jobbar i en grundskola medan den är igång som vanligt. Vilka krav ställer det på arbetet? – Vi har haft en överenskommelse från början som säger att vi måste göra uppehåll med bilningen om det störde undervisning-en. Men den enda gång de sagt till var när vi bilade kakel medan barnen hade Halloweenfest. Då fick vi sluta bila för den dagen, men annars har det inte varit några problem. Det är öppen kommunikation som gäller, då löser sig det mesta, säger Stefan Meurling. Att jobba i en skolbyggnad innebär naturligtvis också att man noggrant måste se till så inga barn tar sig in på rivningsplatsen. – De brukar stå och kika in genom fönstren, och sedan kommer den klassiska frågan: "Vad gör duuu..." Men det är bara kul att de är nyfikna, säger Stefan Meurling. Rivpartner sorterar och återvinner rivningsmaterial så långt det är möjligt. – I det här fallet har det gått otroligt många träburkar till exempel, alla skåp och hyllor satt kvar. Och de gamla skolbänkarna har vi tagit rätt på – dem skänker vi bort, i princip. Hellre det än att de slängs, säger Kurt Andersson. Bistra tider i branschen Rivpartner AB såg dagens ljus för snart 15 år sedan. – Jag hade varit anställd i Skanska i 20 år och ville prova något nytt. Så jag startade firman ihop med Sören Persson, han hade byggföretag och jag kunde ju det här med håltagning och sådant sedan min tid på Skanska, berättar Kurt Andersson. Det ekonomiska läget på den tiden var minst lika kärvt som nu, men det avskräckte inte Rivpartners grundare. – Nej, nej, nej. Vi hade ett bra kontaktnät och bra gubbar, flera av dem är kvar än i dag, säger Kurt Andersson. I dag har man omkring 15 anställda och jobbar med ett tiotal underentreprenörer. På meritlistan står tungrivning i Huddinge Tingshus, bortlyftning av en 26 meter hög skorsten i tätbebyggt område på Söder, och känslig rivning i ett gammalt K-märkt hus på Nybrokajen – för att bara nämna några jobb från det senaste året. Men just nu är det lättrivning som gäller – och stambyten, förstås. – Förut var det stora rivningar av kontor och hela hus och grejor. Men senaste veckan har vi lämnat in mellan fem och tio anbud på stambyten – det är ungefär lika många stambyten som vi gör på ett helt år under högkonjunktur. Kurt Andersson räknar med att det dröjer ett tag till innan rivnings branschen åter ser goda tider. – Det blir nog rätt trögt framöver, i ett halvår minst. Det är inget "go" just nu, alla bara väntar, men ingen vet riktigt vad man väntar på. Ljusning trots allt? Parallellt med jobbet på Gubbängsskolan, river firman ett skolkök i Solna. Men skolrivningar är inget "extra ben" att stå på under lågkonjunkturen, enligt Kurt Andersson. – Det är för små jobb för att bygga upp verksamheten på, det finns inga pengar i det egentligen. Man hjälper till lite och tar betalt per timme, det går runt. När Kurt Andersson jämför det nuvarande konjunkturläget med den kris som rådde på 90-talet, slås han först och främst av hur snabb nedgången blev den här gången. – Den kom över en natt i princip. Och på 90-talet var det fastighetsbranschen som gick ner sig, nu verkar det ju vara bankerna och aktiemarknaden som rasat, säger han. Är man optimist kan man trots allt se vissa tecken på att det värsta redan är över, enligt Kurt Andersson. – För bara en månad sedan fanns det ingenting, absolut ingenting, men nu finns det ändå jobb att räkna på – vi lämnade in tre anbud i dag, till exempel. Vi får väl se hur långvarigt det här blir.