För att hålla dessa, för samhället så väsentliga, kommunikationsnät i gott skick krävs årligen åtskilliga miljarder kronor som borde vara av oerhört stort intresse för såväl svenska som utländska entreprenörer. Trots det anser såväl Banverket som Vägverket att marknaden inte fungerar. Det finns helt enkelt för få aktörer som är med och slåss om uppdragen. Följden blir, enligt de båda tunga beställarna otillräcklig produktivitet och därmed onödigt höga kostnader för de uppdrag som utförs. På en nyligen genomförd "upphandlingsdag" presenterades lösningarna: nya samarbetsformer, fler utländska entreprenörer och ett enhetligt sätt att upphandla. Det är upplyftande att beställarorganisationerna nu börjar inse att konkurrenssituationen kan förbättras och förslagen har sina fördelar. Men nog hade såväl Sveriges skatte betalare som Sveriges entreprenörer kunnat förvänta sig en något större insikt om den huvudsakliga roten till det onda – egenregiverksamheten. Åtskilliga mindre maskinentreprenörer har för länge sedan slutat lämna anbud till Vägverket därför att de haft uppfattningen att anbudsförfarandet bara gjorts för att få en prisbild så att Vägverket Produktion sedan kan lämna ett något lägre pris och därmed ta hem uppdraget. Oavsett om det fungerat så i verkligheten eller inte så har i alla år egenregiverksamheten hämmat sund konkurrens och därmed bidragit till att bromsa nytänkande och strypa produktivitetsutvecklingen. Detta har uppenbarligen utvecklats till ett så stort problem att både Banverket och Vägverket nu vill göra något åt den allt annat än tillfredsställande situationen. Banverket har det mest problematiskt eftersom underhåll av spår kräver speciell kompetens och utrustning. Av de jobb som lämnats ut i konkurrens har Banverket Produktion tagit hem 70 procent. Då har det sannerligen inte blivit mycket över till de två (!) konkurrenterna. Även på vägsidan känns problemet igen även om konkurrensen är något större. Här delar fyra aktörer på 97 procent av kakan, med Vägverket Produktion som den klart dominerande. Att gynna sina egna organisationer är definitivt ingen bra åtgärd om man vill skärpa konkurrensen och till och med se ökade internationella inslag. Delvis kan vi komma närmare en lösning redan vid årsskiftet om den tänkta bolag iseringen av Vägverket Produktion genomförs. Det förutsätter då att avknoppningen skapar så pass vattentäta skott till den tidigare moderorganisationen att alla eventuella misstankar om konkurrensfördelar verkligen försvinner. Detsamma gäller förstås i samband med bolagiseringen av Banverket Produktion som föreslås träda i kraft ett år senare. Under tiden kan de båda beställarorganisationerna vinna mycket i konkurrenshänseende genom att ge entreprenörerna avsevärt större ansvar än i dag. Genom att öka andelen funktionsentreprenader där entreprenörerna också får ta ett ökat ansvar vid valet av teknik ges utrymme för produktutveckling på ett helt annat sätt än när entreprenörerna hänvisas till teknik och metoder som beställaren föreskriver. Det finns massor med värdefull kompetens och erfarenhet i företagen. Blockeringen har hittills främst funnits i beställarorganisationerna. Upphandlingsdagen visar på en gryende insikt. Nästa steg är att också våga ge branschen det förtroende den förtjänar. Då kan vi räkna med både produktivitetsökningar och sänkta kostnader.