När transporterna inte fungerar hämmas både tillväxt och konkurrenskraft, något vi definitivt inte har råd med i en värld som blir allt mer internationaliserad. Härom året visade statistik från den europeiska byggorganisationen Fiec att Sverige var ett av fyra EU-länder som visade lägre investeringar i infrastruktur år 2004 än 1995. Och vad värre var. Investeringsnivån låg varje år under intervallet lägre än 1995. Även därefter har våra stora beställare på infrastrukturens område varnat för otillräckliga anslag och att underhållsberget blir allt större. Nu är det ingen hemlighet att den tidigare s-regeringen misskötte, framför allt vägnätet, å det grövsta. Det är försyndelser som vi i dag betalar dyrt för när ekonomin börjar skaka och osäkerheten sätter sina klor i såväl företagsledare och deras kunder som i finansieringsinstituten. När regeringen nu aviserar en jättesatsning på 417 miljarder kronor till infrastruktur under perioden 2010-2021 är det lätt att brista ut i ett unisont jubel, men vid en närmare titt fastnar jublet i halsen. Regeringen ska visserligen ha en eloge för att den efter två års prat faktiskt visar att den inser allvaret. Satsningen är välbehövlig, men den ser onekligen större ut när flera års anslag summeras. 200 miljarder kronor öronmärks för drift och underhåll, ett belopp som Maskin entreprenörerna menar är fjärran från vad som behövs för att komma till rätta med vårt nedkörda transportsystem. Få har bättre dagsaktuell bild av infrastrukturens tillstånd än just de maskinförare som i dag arbetar hårt med att lappa och laga där förfallet är mest märkbart. Vägverkets generaldirektör Ingemar Skogö har själv uppskattat dagens underhållsberg, enbart på vägsidan, till 15-20 miljarder kronor, med ett årligt tapp som legat kring en miljard kronor. Regeringens anslag innebär visserligen en ökning av de resurser som Vägverket och Banverket hittills disponerat, men det är värt att komma ihåg att resurserna varit helt otillräckliga under en lång följd av år. Nu räknar regeringen visserligen med att kunna dra in mer pengar till infrastrukturen i form av olika typer av medfinansiering. Beskedet i sig är välkommet. Alternativ finansiering skulle bland annat kunna göra det möjligt att fördela kostnader över en längre tidsperiod och inte nödvändigtvis att alla kostnader måste tas under själva byggtiden. Så långt är allt gott och väl, men i propositionen saknas bland annat konkreta förslag till så kallad offentlig-privat samverkan. I stället räknar regeringen med att få stöd från regioner, kommuner och förstås från trafikanterna. Det är ingen tvekan om att regionerna vill ha mer att säga till om vad gäller satsningar på infrastrukturen. Där är dock problemet att de lokala pengarna måste tas från det huvudsakliga uppdraget, det vill säga att driva bland annat skolor, sjukvård och omsorg. Ja, men trafikanterna då, kan inte de betala vad det kostar? Jo, självklart. Det som ofta glöms bort i debatten är bara att det gör trafikanterna redan. Enligt Motormännen pumpar trafikanterna årligen in mellan 70 och 80 miljarder kronor till statskassan. Det är ungefär dubbelt så mycket som regeringen nu avsätter till de sammanlagda investeringarna i vägar och järnvägar. 417 miljarder kronor är en fruktansvärd massa pengar, men det ger ändå bara en marginell förbättring som knappast ger Sverige den konkurrenskraft vi behöver i framtiden.