Regeringen har det inte lätt. Halvvägs in i mandat perioden visar opinionsundersökningar att ett val i dag, med bred marginal, skulle resultera i ett regeringsskifte. Inom kort lär vi se hur väljarna reagerar på senare tids offensiva utspel om skola, forskning, ändrade regler för småföretag, och nu senast, en satsning i närtid på infrastrukturen. Alliansregeringen är definitivt på rätt väg, men förslagen hinner knappt presenteras innan kritikerna försöker göra mos av initiativen. Och det finns ett problem. Mycket av kritiken är befogad. I synnerhet nu när konjunkturen ser ut att vända är en grund förutsättning för fortsatt tillväxt och hög sysselsättning att småföretagen ges möjligheter att utvecklas, att expandera. Då är det föga genomtänkt att lansera ett företagarpaket som har minst effekt på småföretagen. Föreslagna åtgärder är förvisso bra, men det hade varit välkommet med exempelvis en sänkning av arbetsgivaravgifterna till en nivå som gör att reformen också fått genomslag i de mindre företagen. 7,6 miljarder till vägar och järnvägar under de två närmaste åren är definitivt ett värdefullt tillskott som märkbart kan bidra till att främja tillväxten. Fungerande kommunikationer behövs både för att trygga sysselsättningen och för att gods och människor smidigt ska kunna förflyttas mellan olika platser. Att de fyra partiledarna hävdar att det är den enskilt största satsning som gjorts på infrastruktur i en budgetproposition imponerar däremot inte. Trafikanter som suttit fastlåsta i stillastående, avgasstinkande bilköer i städer som Sundsvall, Stockholm och Göteborg vet att dagens trafiksystem på allt för många ställen, allt för ofta drabbas av tidsödande och dyrbara infarkter. Den tidigare regeringen har å det grövsta misskött infrastrukturen och många års försyndelser måste åtgärdas. Vägverkets generaldirektör Ingemar Skogö uppskattar att enbart dagens underhållsberg kräver insatser på mellan 15 och 20 miljarder kronor för att åtgärdas. Till det kommer ett gigantiskt behov av nya, säkrare och snabbare kommunikationsmedel för både väg- och spårbunden trafik. Då räcker inte 7,6 miljarder kronor särskilt långt. I debatten ställs satsningar på infrastrukturen ofta mot humanvärden som sjukvård, barn- och äldreomsorg samt utbildning. Det innebär med automatik att den politiker som vill lägga ut mer asfalt eller betongslipers hamnar i ett känslomässigt underläge. Det är dock värt att komma ihåg att de svenska bilisterna, enligt Motormännen, pumpar in mellan 70 och 80 miljarder kronor per år till den svenska statskassan. Det som slussas tillbaka till trafikanterna torde inte vara mer än – högt räknat – mellan 25 och 30 miljarder kronor. Bilisterna bidrar därmed i mycket hög grad till att säkerställa att de offentliga verksamheterna kan bedrivas på en rimligt hög nivå. 7,6 miljarder må vara mycket pengar för de flesta, och det räcker för att lindra infarktrisken på några ställen. Regeringen har valt att prioritera tungt trafikerade regioner som Skåne, Västsverige och Stockholm. Men mycket återstår innan Sverige får den infrastruktur som behövs i en modern välfärdsstat. Det är med stor spänning vi väntar på den infrastrukturproposition som avser åren 2010-2021 som utlovas inom någon vecka. De 7,6 miljarderna visar möjligen att regeringen inser problemen med en otillräcklig infrastruktur. Den kommande propositionen kommer att visa om man tar problemen på allvar.