I synnerhet har innevarande år börjat synnerligen mörkt för byggbranschen. Redan nu har lika många omkommit i byggolyckor i år som under hela förra året. Under första halvåret i år omkom tretton personer i byggverksamhet mot sex under samma period 2007, enligt Arbets- miljöverket. Som vanligt återkommer fall från byggnadsställningar och tak som orsaker, men där finns också chaufförer som fått last över sig eller drabbats av gruvras. En grävmaskinist omkom i samband med sprängningsarbeten, en brunns borrare då han fick utrustning över sig och i något fall har en person blivit överkörd av en backande hjullastare, enligt rapporten. Utvecklingen är lika skrämmande som onödig. Under Almedalsveckan i juli försökte Byggcheferna och Byggnads uppmärksamma media och politiker om utvecklingen. Ett budskap var då att pressade byggtider, machokultur och en ökad mängd ovana, unga människor inte är en bra kombination. Uttryckt i klartext innebär det att det finns en ingrodd kultur på byggarbetsplatserna som gör att vissa individer på olika sätt tar genvägar för att skynda på ett arbete och inte inser de risker och konsekvenser valet kan få för dem själva och för omgivningen. En förhoppning är att bättre utbildning ska leda till färre olyckor och det är säkert en vettig åtgärd, men det är inte tillräckligt. Även de fackliga organisa tionerna kan göra avsevärda insatser med förhållandevis små medel. Byggnads har av tradition inställningen att allt är byggarbetsgivarnas fel. Där finns ständiga klagomål på för korta byggtider samtidigt som den fackliga organisationen slåss med näbbar och klor för att behålla den största stressfaktorn av alla på bygget: ackordet, som innebär att åstadkomma så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Resultatet ser vi i form av ökat risktagande och onödigt påfrestande arbetsställningar. Något av nyckelställning i arbetsmiljöfrågor har platscheferna som ofta drabbas av ytterligare en stressfaktor. De ska dels se till att medarbetarna gör ett snabbt och helst kvalitativt acceptabelt jobb, men samtidigt måste de leva upp till företagsledningens krav på färdigställandetider och ekonomi, en ekvation som inte alltid går ihop. Det kan ibland vara lätt att blunda när ett arbets-moment utförs snabbt – om än fel. På samma sätt handlar det fortfarande ofta om att underentreprenörer handlas upp med lägsta pris som viktigaste parameter. Då är det stor risk att den sanerare, rivare eller håltagare som inte bryr sig om att använda nödvändig tillgänglig skyddsutrustning blir den som får uppdraget. Tid är pengar. På den här punkten måste byggarbetsgivarna skärpa sig avsevärt. Allt för ofta bortförklaras olyckor och svart arbetskraft med att upprinnelsen var längst ner i en kedja av underentreprenörer. Någon gång måste såväl beställare som huvudentreprenör åtminstone moraliskt inse vem som egentligen borde ta ansvaret när en undermålig gjutform rasar, när en stenbumling i samband med en sprängning letar sig förbi ett slarvigt utfört skydd eller när en håltagare skadas av sin handhållna utrustning när en väggmonterad borr borde ha används. Om inte annat borde företagen vara intresserade av framtiden. Även om vi går in i en svagare konjunkturperiod behövs nyrekrytering. Ett ökat antal döds olyckor är ingen bra reklam för branschen.