Jakten på attraktiv arbetskraft lär inte underlättas av att en färsk rapport från Afa Försäkring visar att bygg- och anläggningsarbetare toppar den inte allt för smickrande listan som visar antalet arbetssjukdomar som leder till dödsfall. Undersökningen visar att 81 bygg- och anläggningsarbetare dog under åren 1997-2006 på grund av en arbetssjukdom. En skrämmande verklighet är att den vanligaste orsaken är tumörsjukdomar, och då framför allt lungcancer på grund av asbestexponering. Rapporten lyfter också fram den stora risken för dödsfall och allvarliga skador i samband med främst fallolyckor. Bilden blir inte mer tilltalande av den rasolycka vid byggandet av en järnvägsbro över Älandsfjärden som resulterade i att två personer omkom och tre skadades. Att dessa händelser diskuterades när Byggnads förbundsfullmäktige nyligen träffades under ett par dagar är inte förvånande. I ett uttalande konstaterar fullmäktige att i genomsnitt en byggnadsarbetare omkommer varje månad och att krafttag krävs för en bättre arbetsmiljö i byggbranschen. Så långt är tankebanorna riktiga, men att tro att olyckorna och arbetsskadorna minskar genom att ge Arbetsmiljöverket och utbildning av skyddsombud ökade resurser är att likt strutsen stoppa huvudet i sanden. Då är kravet att ge byggherrarna – inte underleverantörerna – ansvaret för arbetsmiljön ett rimligare önskemål, liksom att arbetsgivarna måste värdera arbetsmiljön högre. Det är inte speciellt svårt att hitta orsakerna till många av de brister som resulterar i en allt för osund och riskfylld arbetsmiljö. Det finns tre tydligt identifierade faktorer: pengar, pengar och pengar. Byggherrarnas ansvar ligger i att byggtiden ofta blir på tok för kort. Kort byggtid är inget problem, men för kort byggtid kan vara ett jätteproblem. Det kan bland annat förleda en platschef att plocka in mindre nogräknad arbetskraft som utför en asbestsanering på kort tid genom att inte upprätta de skyddsanordningar som arbetet kräver. Att saneringsentreprenaden då också blir "billigare" är ytterligare en bonus som de som utför uppdraget riskerar att betala dyrt några år senare. Bästa sättet för byggarbetsgivarna att främja arbetsmiljön är att se till att dagens hopplöst föråldrade och människoförnedrande ackordssystem förpassas till den papperskorg där det hör hemma. Ackordssystemet bygger på att jobba så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt och är i sig den största orsaken till att allt för få byggnadsarbetare ges möjligheten att arbeta inom sitt valda yrke ända fram till pensionen. För den enskilde yrkesarbetaren innebär ackordssystemet inte bara att kroppen slits onödigt hårt när vissa arbetsmoment hellre utförs snabbt än rätt. Det innebär också att det finns stor risk att en del arbeten utförs utan att nödvändig skyddsutrustning appliceras. Därmed läggs grunden till de allt för många fallolyckor som för många slutar i stora tragedier. Tyvärr lär inte olyckorna bli färre så länge Byggnads framhärdar i att behålla ett system som egentligen bara har ett enda syfte; att trygga försörjningen för förbundets hundratals ombudsmän och för all del även för deras motsvarigheter på arbetsgivarsidan. Det är ett grymt, cyniskt spel som kostar Byggnads medlemmar förstörda ryggar och i allt för många fall även långa sjukhusvistelser, invaliditet och till och med livet.